För att ge ett exempel på trendernas inverkan kan vi titta på de 30 Augustpris som delats ut i fackboksklassen: de senaste tio åren har åtta av dessa haft undertitlar, innan dess var det bara fyra på tjugo år som hade det. Undertitlar verkar alltså ha blivit vanligare.
Men det finns också mer specifika trender. En, som vi kan kalla ”allvarligt ord i bestämd form”, startades med Matilda Gustafssons ”Klubben”, om fallet Arnault, och följdes snabbt av ”Familjen” (Johanna Bäckström Lerneby om Ali Kahn-klanen) och ”Flocken” (Johan Anderberg om coronapandemin).
En annan variant – som ibland dyker upp som undertitel, ibland står på egna ben – är de titlar som lockar till läsning genom att utlova svar på en fråga, till exempel ”Så blir du miljonär”. Jag upplever att denna typ av titlar har blivit vanligare, och jag tror att det har att göra med Google. Söker man på ”Hur blir jag miljonär?”, är det troligt att en bok med titeln ovan hamnar högt upp i resultaten.
Om dessa Google-titlar är bra eller dåliga beror förstås på om de håller vad de lovar. Läser jag ”Så blir du miljonär” förväntar jag mig i alla fall ett par användbara tips om hur jag ska tillskansa mig rikedomar. En annan viktig faktor är det inledande adverbet. ”Så” är alltid bättre än ”därför”. Boken jag nu ska skriva om är ett perfekt exempel på varför.
Nationalekonomen Jesper Roines nya bok heter ”Därför är ojämlikheten viktig – om rika, fattiga och alla däremellan”. En tydlig titel, kan tyckas. Problemet är att svaret på frågan (Roines svar på frågan) går att sammanfatta på några rader:
Kapitalism och fria marknader är bra då dessa skapar välstånd. Välstånd ger i sin tur friskare och lyckligare befolkningar. En del ojämlikhet är bra, det skapar incitament som får människor att bli mer produktiva. Men blir det för mycket av det goda uppstår problem.
För mycket ojämlikhet leder nämligen till att de som är längst ner i samhället börjar rösta på partier som vill minska ojämlikheten med exempelvis höga skatter och protektionism. Detta skadar tillväxten.
Samtidigt börjar de i toppen använda sina resurser för att rigga systemet, till exempel genom att skänka pengar till politiker som vill öka klyftorna ytterligare. Detta skapar en ond cirkel, där de rika gör det sämre för de fattiga och de fattiga blir argare på de rika. I slutändan hotas hela i systemet.
Resten av boken är dels förklaringar av olika begrepp, dels statistisk om ojämlikheten i Sverige och världen och hur den har utvecklats över tid. En kort sammanfattning: det beror på hur man räknar, men i stora drag var hela världen, inklusive väst, extremt fattig fram tills den industriella revolutionen. Efter detta blev väst rikt, samtidigt som resten av världen fortsatte vara fattig.
I väst var ojämlikheten gigantisk på 1800-talet, men krympte sedan från slutet av första världskriget fram till 80-talet. Sedan dess har den återigen gått upp, vilket beror på saker som globalisering, teknikutveckling samt det faktum att avkastningar från investeringar ökat snabbare än lönerna (vilket gynnar de som redan har pengar i relation till de som börjar på noll).
Så långt allt gott (även om man förstås inte måste hålla med författaren om hans kärlek till status quo, det går att tro på att en bättre värld är möjlig). Problemet är att det inte är särskilt mycket mer än så, konstateranden och uppräknade av fakta är allt som ryms i Roines ”därför”. Det är inte särskilt konstigt, det ligger i ordets själva natur att det är föreläsande snarare än berättande, slutet istället för öppet.
I fjol publicerades ”GirigSverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika” av ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Den handlar också om de växande klyftorna, och gör många poänger som liknar dem i ”Därför är ojämlikheten viktig”, men rymmer samtidigt så mycket mer. I Cervenkas ”så” finns en historia som berättas, ansikten på de rika som drar ifrån och på de fattiga som lämnas kvar. Den väcker helt enkelt känslor på ett sätt som den här boken inte kan – eller vill – göra.
En orättvis jämförelse kanske. Cervenka är journalist och Roine ekonom. En ekonoms uppgift är inte att berätta historier. Men en bok måste ju bestå av något, i alla fall om den ska vara bra. Därför måste narrativen ersättas av något, annars hade det här kunnat vara en forskningsrapport istället för ett populärvetenskapligt verk riktad till en stor publik. En lösning hade kunnat vara att komma med konkreta förslag. Några sådana vill Roine dock inte ge. Boken ska, menar han, främst ses som ett försök att skapa förutsättningar för ett bättre samtal om ojämlikhet.
Och visst, det kanske den gör. Här finns gott om fakta att använda sig av i diskussioner, gott om saker att bygga argument på. Mer tveksamt är om någon kommer att känna sig särskilt sugen på att ha det samtalet efter att ha läst boken.
