Turneringen handlar om mjuk makt och att flytta fram Qatars positioner globalt. Det handlar lika mycket om matcherna som att Qatar behöver diversifiera sin ekonomi, där cirka 85 procent av exportinkomsterna kommer från på olja- och gasintäkter. Turneringen visar upp för de egna medborgarna och världen att Qatar har en plan för och är en aktör att räkna med i framtiden. Rent säkerhetspolitiskt ska den stärkta mjuka makten bidra till att öka kostnaderna för olika angrepp mot landet.
Med en sådan fond är det omöjligt att tala om ett mästerskap utan att också belysa politiken runt spelet. Mycket fokus riktas mot värdlandet Qatar, av självklara anledningar.
När Fifa-basen Gianni Infantino i sitt försvar av värdlandet i helgen menade att han kände sig ”qatarisk, i dag känner jag mig afrikansk, i dag känner jag mig homosexuell, i dag känner jag mig som en gästarbetare” var det början på en politisk utläggning kring en turnering som organet själva försöker att sälja in som opolitiskt.
Under presskonferensen passade han på att vinna åtminstone VM-brons i whataboutism när han förklarade att:
”Vi européer borde be om ursäkt för det vi har gjort de senaste 3 000 åren innan vi börjar ge moralpredikningar. Det finns saker i Qatar som inte funkar, som måste adresseras. Men den här moralkakan från västvärlden är så ensidig. Det är bara hyckleri.”
Var det helt befriat från poänger? Nej. Var det ett rimligt läge att lyfta detta nu? Absolut inte, eftersom det valhänt döljer eller i bästa fall relativiserar ett förtryck som drabbar exempelvis kvinnor, hbtqi+-personer och migrantarbetare varje dag. Att försöka dribbla bort kritik mot behandlingen av migrantarbetare som betalat det högsta priset för VM-satsningarna är rasistiskt om något.
Kritik mot turneringen ska riktas till Fifa. Ska någon korsfästas så är det han själv, menade Infantino. Det svulstiga berättandet går att skratta åt. Fifa gör det hela vägen till banken då turneringen tycks slå rekord och generera intäkter på 7,5 miljarder dollar, mer än en miljard mer än VM i Ryssland 2018.
Men problemen varken börjar eller slutar med VM. Qatar finns redan representerade i den europeiska toppfotbollen som ägare av Paris Saint-Germain via sin statliga investeringsfond eller som sponsorer till Bayern München. I regionen är de inte ensamma om detta intresse. Via en statlig investeringsfond äger Saudiarabien engelska Newcastle.
Samtidigt kontrollerar Förenade Arabemiratens vice premiärminister Mansour bin Zayed Al Nahyan, som dessutom är medlem av Abu Dhabis kungafamilj, den grupp av klubbar där Manchester City ingår. Statliga flygbolag i landet sponsrar arenor till Arsenal och Manchester City och syns på tröjor till Milan och Real Madrid.
Auktoritära staters försök att utnyttja fotbollens scen begränsas knappast till gulfstaterna. Även Azerbajdzjan har gjort en stor sak av att anordna finaler och mästerskap och har tidigare synts som tröjsponsorer till Atlético Madrid. På samma sätt har Rwanda varit tröjsponsorer till Arsenal.
Hade det inte varit för den blodiga invasionen av Ukraina hade det europeiska fotbollsorganet Uefa troligen fortsatt att få generös sponsring från den ryska statens geopolitiska verktyg Gazprom, som tros ha gett runt 40 miljoner euro per säsong sedan 2012. Breddar vi blicken och även ser till övriga idrotter vet vi att Kinas OS-satsningar också har kommit att tolkas som prestigeprojekt med åtminstone delvis politiska inslag.
Toppidrotten idag tvingar oss mer eller mindre att välja mellan en enbart kommersiellt inriktad marknad där åskådare och supportrar reduceras till att vara exploaterbara kunder eller att också vara med i politiska maktspel. Inget av alternativen är särskilt lockande, även om det kring det senare alternativet med rätta går att argumentera för att lite idrottsunderhållning faktiskt gör betydligt mindre skada än att bedriva handel och ha goda diplomatiska förbindelser med samma ägar- eller värdländer.
Den rättmätiga kritiken mot Qatar betyder inte att alla liberala demokratiers historia eller nutid behöver hyllas. Det betyder däremot att det i demokratier oftast finns mekanismer för ansvarsutkrävande och ett civilsamhälle där motstånd också kan organiseras. Är det gott nog med tanke på att skrytprojekt behöver skalas ner (eller slopas helt) av hänsyn till klimatet? Eller när vi kan räkna med att människor kommer att fortsätta att exploateras för att bygga upp megaevent? Och är det rimligt att genomkorrumperade organ ska ha allsmäktiga privilegier att bestämma vilka länder som får låna den politiska scenen VM? Att det har gått att köpa röster för att få arrangera VM är inget nytt (hur fick Tyskland VM 2006?), men det gör det inte mer rätt idag.
Fifa har milt uttryckt mycket kvar att bevisa innan vi kan börja hoppas på VM utan korruption och mänskligt lidande. Samma gäller Internationella Olympiska Kommittén (IOK). Detta är en av många anledningar till att det är dags att på allvar ifrågasätta om globala megaevents, denna politiserade underhållning, är värda att behålla. Och när vi ändå diskuterar den frågan: är det värt att hålla fast vid en toppidrott som sedan många år har utnyttjats politiskt och som de senaste decennierna har spårat ur ekonomiskt?
