Tyngdpunkten i tillträdande regering är riksdagens klimatsämsta partier, vars samlade löften betyder att Sverige missar klimatmålen och sviker Parisavtalets åtagande. Det har varit känt länge. Och konsekvenserna blev uppenbara redan med Tidöavtalets skrivelser om massiva krediter till ny kärnkraft och slopade subventioner till vindkraft, kombinerat med drömska förhoppningar om att koldioxidlagring ska låta landets mest utsläppsintensiva verksamheter fortsätta precis som ingenting hänt, som om klimatkrisen var ett påfund av Miljöpartiet. 

Men ändå är det chock efter regeringsbildningens fullbordande. Fullt förståeligt. Miljödepartementet läggs ner. Som i försvinner. Som i sugs upp av näringsdepartementet. Slurp, borta! 

Nu är det upp till Ebba Busch att bromsa klimatkrisen, i egenskap av ny närings- och energiminister, och därmed överordnad Romina Pourmokthari, som blir ny klimat- och miljöminister. 

Ja, samma Ebba Busch som roade sig med att på senaste rikstinget dra högerpopulistiska spökhistorier om att vi alla kommer att försmäkta i mörker och kyla om förnybart ska möta det svenska energibehovet. 

Eller som när hon fortsatte plocka billiga poänger under sommarens Almedalen, då hon hyllade ”Svenssonlivet” som en motpol till klimatradikala urbanister som hånar ”hembygdsföreningen” medan de diggar ”avantgardistisk musik” och ratar en präktig faluring till förmån för ”molekylärgastronomisk middag”. 

– Låt barnen springa genom en vattenspridare istället för att odla klimatskammen! sa Sveriges nya klimatboss.

Inte särskilt konstigt att miljörörelsen, och även ett par klimatforskare som jag hunnit debriefa med, upplever förutsättningarna framåt som… mindre gynnsamma.

Kanske om nya klimatministern blir väldigt stark?

Kommer inte hända. 

Romina Pourmokthari har fått detta uppdrag eftersom hon svek både sitt ungdomsförbund, Luf, och sina tidigare uttryckta värderingar genom att rösta igenom en blåbrun, konservativ regering med starkt repressiva inslag. Statsråd. Det var hennes pris. Hennes eget bidrag i den klimatpolitiska debatten har hittills varit obetydligt, bortsett från något halvhjärtat försök att medla fred mellan kärnkrafts- och vindkraftstalibaner. 

Att regeringen utser henne är simpelt utfall av det politiska spelet, men samtidigt ett övertydligt bevis på hur lågt Ulf Kristerssons regering rankar klimatkrisen som samhällsutmaning. 

Möjligen för att den inte kan kopplas till invandring. 

Möjligen för att man anser att kärnkraftens nya guldålder – som aldrig kommer ske, för den är fortfarande dyrare än alternativen – räcker som åtgärd. 

Möjligen för att betydande delar av denna regering saknar respekt för vetenskapen.

”Det är så mörkt”, suckar en chef på en av de stora miljögrupperna.

Ja, faktiskt.

Fyra förlorade år.

Det är vad det till sist handlar om.