Plötsligt pratar människor som tidigare inte vetat skillnaden på en chikan och en raksträcka om Red Bulls däckbyten. Günther Steiner, koleriker från Sydtyrolen och vid tiden chef för Haas-stallet, blir med sina svordomar och sin glaset är halvtomt-attityd en stjärna minst lika stor som någon av förarna. 

Liknande serier om andra sporter följer snart, alla gjorda av demonproducenten James Gay-Rees. Tennis, check; golf, check; cykel, check; fotboll, check. Till och med idiotsporten rugby lyckas man göra underhållning av.

Att satsningen går hem, framförallt bland den så viktiga yngre målgruppen, är inte särskilt konstigt. Tiktok-generationen har länge svikit sporttittande framför tv:n till förmån för highlights på Youtube. I Netflix koncept får de godbitarna, inget av det tråkiga och dessutom en dokusåpa på köpet. 

Nu är det OS, och lagom till detta har Netflix förstås släppt en dokumentärserie om friidrott. Höjdarna inom sporten hoppas att det ska råda bot på den sviktande populariteten, som varit på nedgång ända sedan Bolt lade skorna på hyllan 2017.

Svenskar som hoppas få följa stavhopparen Armand ”Mondo” Duplantis kommer dock att bli besvikna. Netflix låtsas som att han inte existerar. Det har han gemensamt med alla andra som tävlar i stav, höjd, längd, tresteg och samtliga kastgrenar. Serien heter ”Sprint”, och de enda idrottarna vi får följa är de som tävlar i 100 och 200 meter. 

Denna exkludering av friidrottens mindre sexigare delar, de så kallade teknikgrenarna, är inget Netflix är ensamma om. Från och med nästa år kommer den nya galacirkusen Grand slam track köras med prispengar i miljonklassen. Också här lämnas Mondo utanför när löpning är det enda som står på schemat. 

För människor i Sverige ter detta sig kanske märkligt. ”Duplantis är friidrottens superstjärna”, ”En av världens största idrottare”, så brukar det låta i de svenska tidningarna. 

Det är bara det att detta absolut inte stämmer. 

Ingen utanför Sverige (förutom kanske tolv kufar som älskar stavhopp så mycket att de har Sergej Bubka intatuerad på låret) vet vem Armand Duplantis är. Det skrivs sällan om honom i internationella medier och på Instagram har han ett följarantal i nivå med en före detta Paradise Hotel-deltagare.

Ni vet när man är utomlands, någon får reda på att man är svensk och plötsligt vrålar ”ZLATAN” eller ”PEWDIEPIE” eller ”ANITA EKBERG”. Har någon av er någonsin varit med om att någon har skrikit ”MONDO”? Nej, jag trodde inte det.

Och det är inte Duplantis fel. För ingen vet heller vad stavhopp är. Vilket inte är särskilt konstigt – det är nämligen en konstig jävla sport. Andra friidrottsgrenar har en naturlig raison d’être. Människan har alltid undrat hur långt respektive högt det går att hoppa, hur fort det går att springa. Hur högt det går att hoppa med hjälp av en stav? Not so much. 

Att Duplantis, som växte upp i USA, bytte till sin mammas nationalitet när han började tävla, måste i efterhand ses som ett av sporthistoriens smartare beslut. Som amerikan hade han varit lika känd som alla andra amerikanska stavhoppsstjärnor, alltså inte känd alls. Som svensk är han nationalhjälte och spelar golf med Prins Daniel. 

Jag kommer förvisso också sitta klistrad när Mondo hoppar final den 5 augusti. I ett litet land är alla idrottsframgångar välkomna. Jag bara önskar att vi kunde vara överens om att omvärldens intresse är jämförbart med det för vm i kubb.