Sverige har en kulturminister som ser kulturarbetare som bortklemade bidragsparasiter. Det blev tydligt när Parisa Liljestrand i sitt inledningstal på Göteborgs filmfestival i januari, läxade upp salongen, fylld av klippare, filmare och andra frilansare. Liljestrand sa att det inte är politikens uppgift att ”kräva medborgarna på skattepengar”.
Föraktet var direkt aggressivt.
Men i veckan kom andra bud: Kulturen är viktig!
I en fristående förstudie, finansierad av Kulturdepartementet, basuneras det ut att Sveriges kulturella och kreativa branscher omsätter 650 miljarder och sysselsätter nästan 250 000 personer.
Rapporten luktar tillväxtpotential och dollartecken. Mellan raderna hörs lingot från ett gäng övertaggade entreprenörer i tighta chinos: Skala upp! Growth hacking! Kör vi!
Den nya nationella statistiken är en del av sex strategiska mål i regeringens tioåriga plan för kulturella och kreativa näringar. Visionen för 2033 är bland annat att Sverige ska ”ha stärkt sin position som ett ledande land för de kulturella och kreativa branscherna”. Målet är att branscherna ska ha god tillväxt och bidra ”till svensk ekonomi och ett dynamiskt näringsliv i hela landet, ökad export och en positiv Sverigebild i utlandet”.
I de kulturella och kreativa branscherna inkluderar man numera bland annat ”möbler” och ”reklam”. Det är en medveten och djupt olycklig förskjutning av hela kulturbegreppet. Dessutom kan alla se att ”visionen” är marknadsliberala floskler som reducerar kultur till en simpel affärssektor med huvudmål att skapa ekonomisk avkastning, sysselsättning och bra PR.
Men ännu viktigare: Exakt hur ska Sverige ”stärka sin position”, samtidigt som infrastrukturen och gräsrötterna bakom kulturbranscherna svälts?
Magasin K:s granskning av kulturbudgeten från i höstas visade att den är rekordlåg. Den utgör den lägsta andelen av statsbudgeten på tjugo år. Effekterna syns redan i form av nedläggningar. Det fria kulturlivet går på knäna.
I förra veckan kom ett artistupprop mot regeringens drastiska nedskärningar i stödet till studieförbunden och kulturskolor. E-Type, Per Gessle, Ghost, Lars Winnerbäck, Shellback, Karin Dreijer och Jill Johnson finns bland namnen som larmar om konsekvenserna.
För att tala entreprenörernas språk: Statliga medel har skapat en grogrund för innovation och talang som har kunnat skalas upp globalt
Budskapet var tydligt: Det svenska musikundrets framgångar har sin grund i de statligt subventionerade replokalerna där generationer av musiker fått möjlighet att utvecklas.
Kulturskolorna och studieförbunden är fundamentet för generationer av kulturutövare – gamla som unga – varav vissa kunnat bli internationella framgångssagor. För att tala entreprenörernas språk: Statliga medel har skapat en grogrund för innovation och talang som har kunnat skalas upp globalt.
Regeringens dubbla signaler är både verklighetsfrånvända och förvirrande.
Kulturarbetare beskrivs å ena sidan som bortskämda gnällspikar som kräver skattemedel för sin ”hobby”. Samtidigt ska de kreativa branscherna alltså GASA. Sysselsätta fler och omsätta mer.
Tyvärr fungerar det inte så, och det finns en enkel anledning till det: Ett levande kulturliv handlar inte bara om ”näringsliv” och att sälja produkter eller tjänster på en marknad.
I grunden söker sig människor till kulturen för att få plats för grundläggande mänskliga och själsliga behov. Här kan vi känna och förstå världen och oss själva. Det gäller både dem som arbetar med kultur och oss som får ta del av litteraturen, musiken, teatern och konsten.
Det tål att upprepas: Kulturen kan och ska inte bära sig själv, för kulturen bär oss. Därför går det inte att se kulturverksamheter som vilka kommersiellt gångbara entreprenörs-startups som helst.
Man kan inte effektivisera bort hjärtat och rötterna. I alla fall inte samtidigt som man hånfullt skriker ÖKA TAKTEN.
