Yasin är den konstnär som definierar vår tid. Det är han som satt ord på ett av vårt samhälles stora trauman och det är honom vi ständigt återkommer till när vi söker exempel på var gränsen för konst och yttrandefrihet ska dras.
Men framförallt finns det ingen annan poet som på samma sätt kan få den svenska borgerligheten att fullständigt tappa koncepterna. Jag har svårt att se någon annan textförfattare som skapat samma svallvågor med sina skrifter sen Carl Jonas Love Almqvist tvingades i landsflykt, anklagad för mordförsök.
För det minns ni väl att han blev, alla ni moralister som vill förbjuda kriminella att skriva dikt?
Nu har Yasin återigen fått hjärnan att koka på en borgerlig skribent. Dagens Nyheters enmansredaktion för uppfostran och hut: Hanne Kjöller, som senast anklagade svenska renägare för att vara vår tids adel.
Kanske är det orättvist att ställa honom till svars för just det – han avkrävs ansvar för så mycket annat. Kjöllers texter är en kastrull som kokats torr för länge sen.
Men skramlar gör den fortfarande.
I en av de mest blodtryckshöjande texter hon någonsin producerat rasar hon mot det upprop mot Israels deltagande i Eurovision som undertecknats av tusentalet svenska artister, med just Yasin i spetsen.
Självklart är det en ohederlig text.
Kjöller fabulerar för att få ihop sitt resonemang, och ingen redaktör har haft orken att korrigera felaktigheterna. Uppropet kommenterar visst Hamas attack, även om hon hävdar motsatsen. Det står uttryckligen att det är ett ”avskyvärt krigsbrott”.
Men fakta spelar mindre roll när Korpral Kjöller drar ut i vedergällningskrig.
Kjöller jämställer kritiken mot Israels fyra månader långa bombattack mot Gaza med att ”kulturvänstern” inte tagit avstånd från att Yasin undertecknat uppropet.
Mer än så.
Hon jämför den 26-årige poeten från Rinkeby med Hamas. Båda är skyldiga till människorov, skriver hon.
När barn opereras utan bedövning och deras fötter slängs i hinkar (Läs gärna Johannes Anyurus text i Dagens ETC) blir hennes svar: ”Men Yasin då?”
När över 10 000 barn dödas, säger hon: ”ni gullar med gangsterrapen”.
Hon har förädlat den borgerliga fixeringen vid gängkriminella rappare till en intellektuell försvarsmekanism som kanske borde kallas Yasin-whataboutism.
Eurovision, som i grunden är en tävling mellan statliga public service-bolag, har sedan länge urartat till en tävling i nationalism
Jag var en av de dryga tusen musiker som skrev under uppropet.
Det var en självklarhet, egentligen.
Eurovision, som i grunden är en tävling mellan statliga public service-bolag, har sedan länge urartat till en tävling i nationalism, där alla röstar på sina grannländer och den stora spänningen mest handlar om vilken geopolitisk konflikt EBU tvingas hantera just detta år.
Sist handlade det om Ryssland och Ukraina, ett dilemma EBU löste på ett moraliskt tilltalande sätt. Rysslands statliga bidrag fick stanna hemma och Ukrainas statliga bidrag röstades fram som vinnare av de solidariska tv-tittarna.
De skulle kunna göra det otroligt enkelt för sig. Krigförande staters public service-organisationer borde aldrig få delta.
Israels statliga tv-kanaler har gått in i propagandaläge. Deras arbete handlar allt mer om att stärka beredskapen och höja truppernas moral, precis som statliga nyhetsbolag alltid gör i händelse av krig.
Om vi verklingen vill tävla under de förutsättningarna kanske vi skulle arrangera en tävling i bästa tv-propaganda istället? Många stater excellerar ju i genren just nu. Ryssland skulle troligen vinna.
Jag önskar att vi slutade prata om Israels övergrepp på Gaza.
Men Kjöllers vrede är gränslös.
Hon menar att kultursverige ”koketterar med sin dubbelmoral” och ”sovit sig igenom grundskolan” (vet hut!) eftersom de inte förmår att förkasta ”Årets artist” på P3 Guld 2021 i samma andetag som de fördömer attacker mot sjukhus och skövlingar av begravningsplatser. Tack vare att hon läst en 10 år gammal kolumn signerad Bengt Ohlsson är hon dessutom övertygad om att hon vet hur inskränkta svenska ”kulturutövare” tänker. Att likt en riktig journalist, göra lite research, eller fråga dem, är så klart uteslutet.
Så låt mig – en representant för både hållningslös kulturvänster och rockmusiker med dålig hållning – vara extremt tydlig med hur jag tänker om detta. Jag talar förvisso för mig själv, inte för de 1004 andra som skrivit på upropet.
Jag önskar att vi slutade prata om Israels övergrepp på Gaza.
Det som pågår just nu är inte Israels krig. Israel är så mycket större än så. Israel är en av de vackraste idéer mänskligheten haft: att skapa en säker hamn för Europas förföljda. Men Israel hukar just nu under en blodtörstig extremhögerregim som inte bara slåss mot Gazas civilbefokning. Det är en regering som fruktas av stora delar av sina egna medborgare för att den på alla upptänkbara sätt försöker rasera det israeliska civilsamhället genom att attackera mediefriheten och rättsäkerheten och bedriva ett folkrättsvidrigt krig.
Det är inte Israels krig som pågår just nu.
Det här är Netanyahus krig.
Han har i åratal välsignat Hamas framfart, så länge den passat hans egna syften. Terrorattacken den sjunde oktober inträffade på hans watch.
Och det är hans hämnd som nu orkestreras i Gaza.
Hanne Kjöller tror kanske att hon står upp för Israels rätt att existera, för att frita gisslan och för rätten att få gissa vad ”kulturvänstern” (ett begrepp som merparten av de 1000 undertecknarna troligen står helt frågande inför) tänker och tror.
Men det hon med näbbar och klor, lögnaktiga argument och groteska angrepp på svenska musiker, som vill göra en enkel symbolhandling – förhindra Netanyahus propagandapparat från att delta i en musiktävling – försvarar, är en regering av extremister som stod på fallrepet innan Hamas terrorangrepp.
Det är också ett upprop för alla de som fick se sina barnbarns mördare flyta iväg i ett hav av blod
I Haaretz läser jag om Reuma och Gadi Kedem som förlorade sin dotter, sin svärson och sina tre, små älskade barnbarn i Hamas attentat den sjunde oktober. De önskar bara en sak just nu. Att Netanyahu ska försvinna. ”Bara utan dig kan vi ha en framtid”, hälsar de premiärministern.
Det är hans regim Kjöller försvarar. Det är hans krig hon vill att EBU inte ska låtsas om. Det är hans tv-bolag hon vill ska få visa upp sitt bästa sång- och dansnummer i tv.
Jag och tusen andra svenska musiker vill inte vara en del av den marknadsföringskampanjen.
Uppropet jag skrivit på är ett upprop för de döda barnen som aldrig planerade eller utförde någon terrorattack. Det är ett upprop för de svenskar som UD dumpade i Gaza och vars barn dog.
Det är ett upprop för de 100 döda journalisterna.
Men det är också ett upprop för alla de som fick se sina barnbarns mördare flyta iväg i ett hav av blod. Mördare som aldrig fick ett namn, ett ansikte eller ett rättmätigt straff, eftersom ingen rättvisa skipas i hav av blod.
Där blir mördaren bara ett offer bland alla andra offer.
