Sedan är det klimatkrisen.

Och kriget i Ukraina.

Men det berörs aldrig, verkligen aldrig.

Nu är det bara charterfest och konsumentfokus. Sola och bada, piña colada.

Och det skaviga, det som inte nämns, är att alla som står där med sin längtan efter att få komma bort någon vecka, lika gärna kunde swisha direkt till Vladimir Putins blodfyllda plånbok.

Tyvärr, så är det.

Hur känns det att du snart ska flyga på Putins bränsle?

Den reporter som ställer den frågan kommer att piskas sönder av samma debattörer som ägnat månader åt att förfasa sig över Rysslands brutala angrepp mot Ukraina, men som också ägnat månader åt att inte fullfölja den tanken in i en slutsats att Sverige med omedelbar verkan måste förbjuda all import av fossila bränslen från skurkstaten. EU kommer införa en blockad senare under 2022. Det får väl duga?

Nej.

Importstatistiken för april och maj saknas ännu, den kommer i sommar, men att svenska bolag köpte in lika mycket efter krigsutbrottet som före, det är skandalöst, och inga ursäkter håller, för varför respektera ett ingånget kontrakt med en rysk motpart som garanterat hänger ihop med regimen.

Skammande är aldrig konstruktivt. Men alla har vi ett ansvar. Speciellt när politiken drar benen efter sig, när de privata företagen som köper in flygbränslet låtsas som ingenting, alltmedan miljoner ukrainare fördrivs och tiotusentals mördas. Då blir det upp till dig och mig. Det borde inte vara så. Men nu är det som det är.

Ingen teoretisk diskussion om den gröna omställningen, om hur vi ska vikta mellan individ och system. Utan en väldigt konkret ekvation att lösa här och nu med sitt eget samvete: Vill jag flyga även om det bidrar till den ryska krigsmaskinen?