Vi behöver inte göra det som en solidaritetshandling.

Vi behöver inte göra det för att världens alla drag queens just nu dragits in i ett brutalt kulturkrig som stoppat sagostunder och resulterat i att ett trettiotal amerikanska stater vill lagstifta mot män i kvinnokläder. Vi behöver inte göra det för att en pytteliten minoritet utsätts för ren förföljelse av politiska influencers som försöker göra karriär på att förvärra transpersoners utsatthet. 

Nej, alla vi svennebanan-heterokillar har faktiskt helt egoistiska skäl till att betrakta kvällens final som en högtidsstund. 

Det gäller till och med Jimmie Åkesson, vars parti så sent som i torsdags gick till storms mot att Dramaten låter ”vuxna män i klänning” guida barn på teatern.  Riksdagsledamoten Björn Söder lade ut en kräksemoji för att understryka hur äckligt han tyckte det var. 

Faktum är att Jimmie Åkesson borde vara mest tacksam för ”Drag race Sverige” av oss alla. Han borde ta en paus i sitt idoga arbete med att låta flyktingbarn dö på Medelhavet och istället knäfalla en liten stund framför skärmen där hemma i villan Sölvesborg. Utan drag queens hade vår störste kulturkrigare nämligen aldrig fått uppleva den kultur han älskar mest här i världen: Manowar. 

Ett rockband som Åkesson håller högre än Ultima Thule. Deras låt ”Call to arms” har följt honom genom hela karriären och partiledaren har ständigt bedyrat vilket stort fan han är till den lilla heavy metalkvartetten från Auburn, New York.

Ingen rockensemble har så skickligt lyckats kombinera fullkomligt stenkorkade texter (jag menar det som en komplimang) med så mycket naken manlig hud. 

Få artister är mer heavy metal än Manowar. Något de själva gärna påpekar i sina texter.

Tom Dare, programledare för ”Hell bent for metal”, en brittisk heavy metal-podd för hbtqi+fans har dessutom oerhört finkänsligt påpekat att Manowar är ”the most gay thing I’ve seen that doesn’t include a cock”.

En mycket pricksäker observation. 

Manowar är nämligen ett utsökt exempel på hur frigjord heteromannen kunde vara under slutet på 1900-talet, och hur djupt rotad åttiotalets gränslösa hårdrock faktiskt var i det som är rockens ursprung – drag showen.

Jag har tjatat om det många gånger förr, men rockmusikens förste och störste pionjär Little Richard började sin karriär som just dragartist, och när han lärt sig spela piano av en annan dragperformer (Esquerita) så var rockens alla ingredienser på plats – de tajta byxorna, de bara bringorna, de häpnadsväckande frisyrerna och de gälla skriken.

Att rockmusiken sedan blev en global succé tack vare en liten grupp queera män och kvinnor är inte någon knäpp konspirationsteori – eller det är det visst förresten – men den råkar händelsevis vara sann. I den underbara boken ”The velvet mafia” (2021) berättar författaren Darryl W Bullock historien om hur 60-talets rockexplosion skapades av en liten sammansvetsad grupp promoters från Londons queera teaterscen. Mest känd var troligen Brian Epstein, Beatles manager. 

Gänget som hade gott om kriminella kontakter kallades av bittra konkurrenter för ”maffian”. Med tillägget  ”velvet”, ”lavender” eller kort och gott ”gay”.

Den lilla maffians drivkrafter var ganska enkla.

I dåtidens England var homosexualitet förbjudet och de insåg att det krävdes en stor kulturell revolution för att förändra det förtryck de levde under. 60-talets popkultur kanske var ett verktyg som kunde göra en sån möjlig?

Den hände i alla fall. 

Och i backspegeln är det svårt att förstå hur omvälvande den där kulturrevolutionen var. Den resulterade inte bara i att Manowar obekymrat kunde smörja in sig med babyolja och permanenta håret. Där och då skapades ett nytt sätt att leva och uttrycka sig. 

För män, bör väl tilläggas. 

Inte för kvinnor. 

Kalla mig gärna fördomsfull, men drag queens är ofta några av de hårdaste typer du kan träffa på. Få andra människor riskerar på samma sätt att utsättas för utstuderat våld på grund av sin blotta närvaro i ett rum. Det gäller förvisso alla utsatta minoriteter, men en drag queen i full mundering har extra svårt att dölja sin närvaro.

Det formar karaktären.

David Bowies stora inspiratör Jayne County, som gärna gör anspråk på att vara den första öppna transrockaren, berättar i sin självbiografi om hur hon bokstavligt talat blev beskjuten under sina skandalösa uppträdanden på 70-talet. Som svar på det ständiga våldet rustade hon sig med en stenhård machoattityd. Hennes självbiografi heter mycket riktigt ”Man enough to be a woman” (2021).

De där attributen – långt hår, strumpbyxor, smink och skamlösa antydningar om sex – blev snabbt kodade som just macho. Och de är fortfarande en del av den maskulina repertoaren. 

Visserligen har helskägget gjort en närmast parodisk comeback på dagens nervösa män, men att Jan Emanuel har friheten att se ut som en Tom of Finland-viking i kortbyxor samtidigt som han har ett riktigt jobb (om han nu har det) är något han borde tacka pionjärer som Jayne County för.
Kanske har drag queens i slutändan betytt mer för hans frihet att uttrycka sig än för själva hbtqi+communityt.

Så varför är det just Sveriges största killparti Sverigedemokraterna som förföljer drag queens så hårt att de inte ens får läsa sagor på bibliotek? Varför har Kid Rock börjat skjuta på ölburkar som marknadsförs av transpersoner?

Vem tror du gjorde det allmänt accepterat att ha långt hår, Kid Rock? 

Richard Nixon?

En hjälte som insett vilka som tog kulorna för hans frigörelse är Dee Snider, sångare i det halvt insomnade metalbandet Twisted Sister. Förra veckan vaknade han till och lovade att återigen börja sminka sig som på 80-talet i protest mot att delstaten Montana vill förbjuda ”obscena uppträdanden” med ”parodiskt feminina” artister.

Ja, det är ett unikt sjukt lagförslag. Ett helt sinnesrubbat förslag. 

Men tyvärr inte särskilt ovanligt. Att förfölja transpersoner har blivit en medveten politisk strategi i USA. En potentiell valvinnare för högern när de vunnit invandringsfrågan. Sverigedemokraterna har redan lärt sig läxan. Att mobba en ny utsatt minoritet kanske tillfredsställer väljarnas blodtörst.

Kära Fontana, Admira och Vanity som på söndag gör upp i den uppenbarligen skrämmande idrotten ”mima till ABBA” – ta emot vår ödmjuka, barbröstade, tatuerade, manbunviking-hyllningar.

Vi heteromän stal ert uttryck, approprierade det, tjänade pengar på det och lät det befria oss från 1900-talets vidriga mansroll, där vår främsta uppgift bestod i att vara stoiska familjeförsörjare och vår största frihet var i få välja mellan att ha knappar på skjortkragen eller inte. I bästa fall fick vi chansen att dö i något meningslöst krig.

Ni gav oss möjligheten att leva på ett annat sätt.  

I gengäld fick ni ingenting och nu försöker vi tvinga ut er i marginalerna igen, genom att utmåla er som det största hotet mot samhällets normer.

Ni förtjänar egentligen ett ödmjukt tack. Även från den person som ansvarar för de groteska attackerna mot er – Jimmie Åkesson.

På söndag kväll är det heavy metal i luften, som Manowar skulle ha sagt. 

If you ain't got the balls to take it you can leave the hall.