Den profilerade sverigedemokraten Martin Kinnunen försökte i alla fall tona ner hetsandet på Twitter häromdagen. Han kallade det ”en mindre fråga” och påstod att det var SVT och ”riksmedia” som blåst upp den så mycket att den plötsligt diskuterades under förra veckans partiledardebatt i SVT.
Han borde rimligen ha skällt ut sin partikamrat Björn Söder istället. En allt mer hysterisk herre som aldrig nämner ordet ”drag” utan att lägga till en kräksemoji.
Men uppenbarligen tillhör Kinnunen de sverigedemokrater som börjat inse att den religiöst motiverade homofobi som piskat upp frågan om drag queens till febriga nivåer i USA, helt enkelt saknas bland svenska högerväljare.
Alingsås är inte Arkansas.
Göinge är inte Georgia.
Hur mycket än Ebba Busch pratar om ”Hjärtlandet” (den sämsta översättningen av ett amerikanskt politiskt begrepp någonsin) så kommer inte det svenska bibelbältet marschera mot män i kvinnokläder.
Tvärtom.
Det är troligare att de går med i ett Pride-tåg.
I helgen samlas svenska pingst-karismatiska kristna på en konferens med namnet ”Jesus älskar hbtq”. Vi pratar alltså om troende ur samma stenhårda protestantiska tradition som i USA bar fram Donald Trump till makten och under 2022 började attackera dragartister med vapen.
”Det finns ingen motsättning mellan att ha en klassisk tro på Bibeln som Guds ord och att välsigna och bejaka HBTQ-personer fullt ut”, skriver konferensen på sin hemsida.
Arrangören Gabriel Eurell är medlem i Livets ord.
Och för några dagar sen kom den fundamentalistiska Evangeliska frikyrkan fram till att de ska välkomna medlemmar som lever i samkönade äktenskap. De vill be om ursäkt till hbtq-personer som farit illa i deras kyrka, rapporterar tidningen Dagen.
Nej, det finns ingen gigantisk homohatande ål i de djupa småländska sjöarna.
Det är fel vatten att fiska i.
Men i veckan skulle den uppskruvade stämningen ändå leda till att enskilda individer fick lida.
Facebook-journalisten Joakim Lamotte – den lösaste kanonen norr om Ukraina – hotade plötsligt att avslöja identiteterna på de dragshowartister som läst sagor för barn på ett bibliotek i Olofström.
Det är kanske värt att påminna om att Drag show story hour är ett initiativ som handlar om att öka läsintresset bland unga. Ett intresse som för tillfället befinner sig på historiskt låga nivåer.
Lamottes utspel mot detta behjärtansvärda projekt var så genuint vidrigt att man undrar om han börjar få svårt att försörja sig på sina swishdonationer. Något annat motiv är svårt att se till att han så desperat försökte få lite uppmärksamhet.
Och igår kunde Dagens ETC avslöja hur skådespelarna Razmus Nyström och Per Öhagen trakasserades av extremhögeraktivisten Christian Peterson när de höll en guidad tur på Dramaten, utklädda i drag.
Ett evenemang som Björn Söder kommenterade med en kräksemoji.
Men nej, det är inte SVT som uppviglat högerextremister och swish-hustlers till att börja med provokationer och utpressningsaktioner.
Det är egentligen inte Sverigedemokraterna, heller.
I ett drygt år har en liten grupp högerintellektuella med Ivar Arpi och Alice Teodorescu Måwe i spetsen metodiskt använt transpersoner och drag queens som slagträ för att komma åt vad de kallar vänsterns ”normkritik”.
Deras resonemang är tillkrånglade och svårbegripliga, ofta påtagligt aggressiva.
Senast i måndags publicerade Teodorescu Måwe ytterligare en text som påstod att drag queens ägnar sig åt ”ideologisk påverkan” och orsakar psykisk ohälsa hos barn.
Jag tror ärligt talat inte att dessa manschett-kulturkrigare önskar att deras skriverier ska resultera i våld och hot. De blir genuint upprörda när de kopplas samman med sånt.
Inte för att de anser att provokatörerna har paranoida föreställningar om homosexuella påverkansoperationer. De delar ju samma idéer. Utan snarare för att de inte vill förknippas med vulgariteter – oavsett om de kommer från sminkade män som säger könsord eller småfascister som trycker upp mobilkameror i ansiktet på folk för att skrämma dem.
De lever i en helt teoretisk värld.
En värld där män aldrig är något annat än män. Gärna utrustade med en yxa. Och kvinnor alltid är kvinnor. Helst klädda i diadem.
En fantasivärld som aldrig verkar ha konfronterats med den allt annat än välstädade verklighet där könsidentiteter och sexualitet inte går att sortera i Excel-kolumner. Ett identitärt elfenbenstorn där de ägnar dagarna åt att spekulera i vad ”majoritetssamhället” vill ha och inte vill ha.
Det blir allt mer uppenbart att de inte besökt det där majoritetssamhället på mycket länge.
