Det faktum att filmen handlar just om de själva, är ett ämne som journalister emellertid varit tysta om. För mig är filmen en mäktig uppgörelse med det offentliga livets groteska misslyckanden. Allra tydligast framstår mediebranschens misslyckande.

Filmen är fartfylld och rolig. Men för mig, liksom för många miljöaktivister och klimatforskare, kändes den dock alltför verklig. Det var som att hela mitt vuxna liv passerade revy. Forskarna i filmen försöker uppmärksamma att en gigantisk komet är på väg mot ­jorden men stångar huvudet i ­väggen då de möts av massiv förnekelse bland medierepresentanter. Samtidigt försöker de nå fram till politiker vars koncentrationsförmåga inte sträcker sig längre än tio sekunder. Dessa scener fick all ilska, frustration och desperation jag känt genom åren att välla fram.

I en scen blir inslaget om kometen nedprioriterat av ­nyhetsstudion som forskarna gästar för att ge plats åt löjligt kändisskvaller. Den ena forskaren får ett raserianfall. I detta ögonblick blev jag påmind om den förödmjukande episod då jag själv förlorade kontrollen i programmet Good morning Britain i november. Det var strax efter att klimatkonferensen Cop26 ägt rum i Glasgow. Storbritannien var värd för samtalen och vi fick bevittna hur den mest löjeväckande regeringen misslyckades med att ta sig an vår tids mest allvarliga fråga. För tusende gången försökte jag då förklara vad det är vi står inför, men kunde inte hålla ihop det längre. Jag brast ut i gråt i direktsänd tv.

Djupt generad

Händelsen gör mig fortfarande djupt generad. Liksom forskaren i filmen var reaktionerna jag möttes av på sociala medier hånfulla och elaka. Jag fick höra att jag fejkade. Att jag var hysterisk. Att jag var psykiskt sjuk. 

Jag vet dock var vi befinner oss och det hot vi står inför. Jag har sett likgiltigheten hos de med makt och hur krisen som hotar vår existens marginaliseras för att bereda plats åt oviktigheter och lättsinnighet. Utifrån detta inser jag nu att det skulle vara något fel på mig om jag inte hade tappat det.

Distraktion och förnekelse

Oavsett vilken tid i historien det gäller så möts man av samma krafter när man bekämpar en fara: distraktion, förnekelse och vill­farelse. De som vill slå larm om den stundande klimatkollapsen blir snart varse om den barriär som står mellan oss och de människor vi försöker nå. Denna barriär kallas medier. Denna bransch snarare motverkar än underlättar kommunikation, med några få anmärkningsvärda undantag.

Det är oförlåtligt, det som ­händer. Man kan inte längre se det som enskilda misstag, som exempelvis att mediala plattformar gång på gång ställs till för­fogande för klimatförnekare. Problemet är snarare den strukturella dumhet som medierna uppmuntrar. Det är antiintellektualismen, fientligheten mot nya idéer och motviljan inför komplexitet. Det är frånvaron av moraliskt allvar. Det är det tomma skvallret om kändisar och förbrukningsvaror som ges företräde framför frågor om livets överlevnad på jorden. Det är besattheten av att skapa brus, oavsett budskap. Det är det reflexmässiga stöttandet av status quo, vad det än må vara. Det är det oändliga upphöjandet av de mest själviska och samhällsfrånvända människornas åsikter. 

Samtidigt utesluts de som försöker försvara oss från katastrofen, på grund av att de anses vara moralistiska, extrema eller tokiga (från vänner på BBC har jag förstått att dessa termer fort­farande används där för att beskriva ­miljöaktivister).

Jämförs med finanskraschen

Även när dessa aktörer, som är så bra på att skapa distraktioner, faktiskt tar upp problemet tenderar de att exkludera experter och istället intervjua skådespelare, sångare och andra kändisar. Mediernas besatthet av skådespelare går i linje med Guy Debords förutsägelser i boken ”The society of the spectacle”, publicerad 1967. Substans ersätts av imitation, eftersom även de allvarligaste frågorna nu måste artikuleras av människor vars arbete går ut på att anamma någon annans persona och uttrycka andras ord. Dessa människor beskylls sedan för att vara hycklare som lever utsvävande liv av samma medier som förvandlade dem till talespersoner. 

På samma sätt är det inte bara regeringarnas enskilda misslyckanden vid mötet i Glasgow och på andra håll som har blivit oförlåtliga, utan hela ramverket för denna typ av förhandling. Trots att vissa viktiga ekologiska funktioner står inför kollaps föreslår regeringar fortfarande att problemet ska lösas med hjälp av små åtgärder under loppet av decennier. 

Det går att likna med situationen 2008, när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers kollapsade och det globala finanssystemet sattes i gungning. Om regeringar då hade meddelat att de skulle rädda bankerna med några miljoner pund om dagen fram till 2050 så skulle systemet ha kollapsat 40 år innan programmet var klart. Jag tror att den centrala frågan för vår civilisation är denna: varför är nationer så ivriga att rädda banker men inte planeten?

Att försöka uppmärksamma den annalkande klimatkollapsen känns som att vara instängd bakom en tjock glasvägg. Människor på andra sidan kan se hur våra munnar öppnas och stängs, men de kämpar med att höra vad vi säger. När vi frenetiskt knackar på glaset ser vi allt galnare ut. Något som i sin tur leder till att man känner sig alltmer galen. Situationen kan driva en till vanvett. 

Övergår i rädsla

Jag har arbetat med dessa frågor sedan jag var 22 och full av tillit och hopp. Jag är på väg att fylla 59 och tilliten håller på att övergå i kall rädsla och hoppet övergå i skräck. Eftersom den av medierna konstruerade likgiltigheten säkerställer att vi förblir ohörda, blir det allt svårare att veta hur man ska hålla ihop det. Nuförtiden gråter jag de flesta dagar.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. 

Översättning: Corinne Platten