Överallt ser vi en löjeväckande obalans. Samma person som dömde de unga kvinnorna, Christopher Hehir, ledde rättegången mot George och Costas Panayiotou – söner till en av Storbritanniens rikaste män – som under en utekväll brutalt misshandlade två lediga poliser, tydligen för skojs skull. En av poliserna behövde omfattande kirurgi, inklusive insättning av titanplattor i kinden och i ögonhålan.

Costas Panayiotou hade sedan tidigare tre liknande våldsbrott i sitt register. Men ändå tilldelades de båda villkorliga domar. 

Hehirgav också en villkorlig dom till en polis som i sin bil hade sex med en berusad kvinna som han ”erbjudit skjuts hem”. Domaren sa att han ville ”avsluta denna sorgliga historia med en sista nådehandling”. Domen överklagades dock med motiveringen att straffet var orimligt milt, vilket resulterade i en skärpning till elva månaders fängelse.

Heir gav ytterligare en villkorlig dom till en man som körde sin bil rakt in i grindarna vid Downing Street, och som senare upptäcktes ha grova barnpornografiska bilder på sin telefon. 

Det kan jämföras med att Hehir – vår tids Jeffrey (Sir George Jeffreys var en ökänd och hårdför brittisk domare som levde på 1600-talet, reds. not) – dömde fem klimatdemonstranter som blockerade motorvägen M25 till fängelse i fyra och fem år. Det verkar som om själva rättvisan är satt ur spel i Southwarks domstol.

När maxstraffet för att kedja fast sig själv vid ett staket är mer än dubbelt så högt som för rasistiskt motiverade överfall borde alla som bryr sig om rättvisa förfäras.

Bristen på proportionalitet blev än mer tydlig när rasistiska upploppsmakare (som borde ha prövats som terrorister) i somras fick mycket kortare straff än de fredliga M25-aktivisterna. Eller när BBC-nyhetsankaret Huw Edwards nyligen fick villkorlig dom för sina skamliga barnpornografibrott. När människor uttryckte chock över det milda straffet försvarades det av jurister och vissa medborgare med argument om att domen representerar en korrekt tillämpning av straffriktlinjerna – som om det på något sätt gör den mer rätt.

Det här är helt klart kärnan i problematiken, även om domarnas attityder – som Christopher Hehirs – förvärrar situationen. När maxstraffet för att kedja fast sig själv vid ett staket är mer än dubbelt så högt som för rasistiskt motiverade överfall borde alla som bryr sig om rättvisa förfäras. De nya drakoniska lagar som införts av Konservativa partiet, och som Labour nu chockerande nog försvarar, innebär att icke-våldsamma protester rutinmässigt behandlas som allvarligare brott än de flesta former av våld. 

Asymmetrin är institutionaliserad. Påpekar du detta byter dock diskussionen genast spår: Varför kan inte de korkade aktivisterna rikta in sig på fossilbränsleindustrin istället för att attackera konstverk? Sanningen är att detta görs, men att nästan ingen uppmärksammar det. 

Förra månaden dömdes fyra Just Stop Oil-aktivister i Basildon crown court för att ha försökt blockera Navigator-oljeterminalen i Thurrock i Essex genom att gräva tunnlar under vägen och bo i dem. För detta fick Joe Howlett 15 månaders fängelse, Chris Bennett och Samuel Johnson fick 18 månader vardera och Larch Maxey dömdes till tre år. När BBC rapporterade om händelsen undvek de märkligt nog att nämna oljeterminalen – så för alla som tog del av storyn måste det ha framstått som att de grävde en tunnel under en mindre väg i Essex utan någon uppenbar anledning.

Det här problemet återfinns även i rättegångarna. På grund av att det tidigare konservativa styret har avlägsnar viktiga juridiska försvar är klimataktivister i Storbritannien nu rutinmässigt förbjudna att förklara sammanhanget för sina handlingar, och måste därmed prövas som om de begått meningslös vandalism. 

Ingen koppling får göras till de globala katastrofer som nu mullrar bakom nästan varje domslut.  

De desperata, modiga försöken från maktlösa människor att uppmärksamma frågor som medierna och regeringar förbigår sätts aldrig i kontext. 

De flesta av våra medier kan ses som en gigantisk avkontextutaliserande maskin. 

De senaste åren har intensifieringen av tropiska cykloner ökat kraftigt, vilket resulterat i allt mer förödande orkaner som Helene. Varför? För att växthusgasutsläpp värmer upp haven. En tidig uppskattning är att global upphettning orsakade 50 procent mer nederbörd under orkanen Helene i delar av Georgia och North Carolina. 

Orkanens inverkan kan också ha förvärrats av högre landtemperaturer, då den resulterande avdunstningen gjorde att stormen drog fram under längre tid och med större kraft. Ändå behandlades denna katastrof i de flesta nyhetsrapporter – och politiska kommentarer – som om den vore ett slumpmässigt naturfenomen.

Återspeglar detta vår värderingshierarki? Om så är fallet har vi fallit ned i en djup moralisk grop.

Det vi ser i alla dessa fall är en fatal brist på moralisk seriositet. Den sträcker sig från medier till domstolar, från regeringen till våra vardagsrum. Vi sveps med av en stormflod av giftig trivialitet. Ett enda avsnitt av ”Strictly Come Dancing” (ett populärt brittisk dansprogram, reds. not) får tusen gånger mer medieuppmärksamhet än de senaste massdödsfallen i Västafrika och Nepal eller det nuvarande brandinfernot  i Amazonas – allt orsakats av eller har förvärrats av klimatkrisen.

Återspeglar detta vår värderingshierarki? Om så är fallet har vi fallit ned i en djup moralisk grop. Om inte, bör vi fråga oss hur vi har tillåtit oss själva att ständigt distraheras från vad som – om inget åtgärdas – kommer att vara de enda frågan av betydelse.

Eller kanske måste det vara så här. Om det vore annorlunda skulle vi behöva ställa ytterligare svåra frågor – frågor som nästan ingen i en maktposition vill ta upp. Varför går massmördarna inom fossilbranschen fria medan hjältarna som försöker stoppa dem fängslas? Varför tillåter vi i nominella demokratier industriella lobbyister att styra regeringspolitiken? Varför, när vi vet så mycket, tillåter vi en handfull miljardärer att driva oss mot en förutsägbar katastrof?

Sådana frågor leder till problem. De som ställer dem blir antingen bortglömda eller, om de inte kan ignoreras, oförtröttligt attackerade. Det är så mycket lättare att låsa in de människor som hindrar vår hektiska dans mot undergången och sedan låtsas som om problemet har försvunnit.

Fotnot: Den har artikeln har även publicerats i The Guardian.

Översättning: Maria Sandmon