Där längst bak brukade vi sitta och åka ett par hållplatser till kamraterna som bodde något längre bort, och alltid så sjöng vi på låtarna från den senaste skivan. Jag var tolv och att livet var en fest förstod jag inte vid den tidpunkten. Men jag förundrades redan då över hur du fick ihop slutet på låten om ”Mr. John Carlos”. Att det inte är en panter utan en puma. Än idag så kan jag tycka att den textlösningen är den bästa av dem alla.

Jag minns att jag nästan gjorde hoppsasteg när jag gick från affären med nyinköpta strängar och massa otuggade plektrum.

Jag sa det till dig, men du bara ruskade så där på huvudet som du gjorde när det kom beröm av oväntat slag. 

Första mötet med dig var då tidningarna var fulla med att jag skulle programleda Melodifestivalen. Vi träffades på MUG, vår och alla musikers oas i Göteborg. Du kom fram till mig och gratulerade till jobbet och trodde att jag skulle sköta det strålande, jag minns att jag nästan gjorde hoppsasteg när jag gick från affären med nyinköpta strängar och massa otuggade plektrum. Så även fast att du tyckte att det var ”doing the omoralisk schlagerfestival”,  hade du hjärtat att kunna gratulera en yngre kollega till något stort i dennes liv. 

Pojkrummet fylldes ständigt av dina låtar, när jag inte spelade dem på min lilla stereo eller i min bärbara kassettbandspelare så var det från den egna gitarren där jag försökte ta ut och lära mig låtarna och texterna som du hade skrivit för att sedan själv till helgen framföra dem för de äldre ungdomarna på fritidsgården där jag hade blivit hustrubadur. 

Du hade konkurrens absolut. Det var ju Ola Magnell också. Och framför allt Ted Gärdestad som alla sa att jag hade så lik röst som. 

Men övade det gjorde jag. 

Jag tror inte riktigt att jag då förstod allt du menade, och jag kanske inte gör det än idag. För när jag frågade dig för några månader sedan: 

– Ulf, vad handlar egentligen ”Rövarkungens ö” om? 

Så tittade du på mig och sa, sådär som bara du kunde:

– Det vet la inte jag, det är ju bara ord, det är upp till dig själv att bestämma vad den handlar om. 

Du hade en penna att beskriva det som upplevdes i förorten och i samhället som vi växte upp i.

Jag tackade dig i alla fall för att du hade spelat alla dom tolv minutrarna av densamma när jag var och såg dig vid det som skulle komma att vara den sista gången på scenen på konserthuset i Göteborg. Du sa till mig att det var så jobbigt för att du var tvungen att ha textlapp på den. Den är så svår för det finns ingenting att hänga upp texten på. Den är svår att komma ihåg. Jag älskade och älskar den. Och jag vet vad min tolkning av den har blivit. 

I mina ögon är dina sånger inte politiska, det är betraktelser ur den verklighet som vi levde i och du hade en penna att beskriva det som upplevdes i förorten och i samhället som vi växte upp i.

Det var beskrivningar av den lilla människan. 

Och det barnet var jag, ett barn av min tid. 

Och jag sög i mig dina texter och lärde mig spela gitarr till dina sånger. 

Med Nationalteatern blev det egentligen bara en enda ”riktig” skiva, ”Rövarkungens ö”, där du skrev allt, ingen linje, ingen föreställning att ta hänsyn till, bara en skiva rätt upp och ner. Där är det tydligast vilken fantastisk låtskrivare och textförfattare du var. 

Där stiftar vi återigen bekantskap med Greven, Plast och dig själv. Då hade ni blivit gamla, ja nästan hundra år. Dit hann du tyvärr aldrig. Din röst har tystnat och det är en röst som kommer saknas. 

De är många nu, de där rösterna som tystnat. 

Men jag, Greven och Plast sitter ikväll och funderar och tänker på din dröm. Den svävar som en stjärna i mitt vardagsrum.