Några år som engagerad i Svenska Pen har lärt mig att behovet av försvarare av yttrandefrihet är oändligt. Överallt fängslas människor, dödas, förföljs, tvingas fly – bara för sina ord eller bilder.
Det pågår ett krig där det inte ens utanför Ryssland, med tillgång till alla den fria världens fria medier, går att exakt förstå vad som pågår därinne i Putinland.
Just därför har det denna vecka varit extra smärtsamt att se hur den extrema högerns kidnappande av yttrandefrihet återigen fått ett extremt uttryck.
Koranbränningar i en rad av vårt lands mest utsatta områden – utsatta för segregerande bostadspolitik, nedskärningar i välfärden, rasism och nedmonteringar av fundamentala samhällsfunktioner.
Återigen behöver man gripas av känslan att det var väl för fan inte det här vi trodde att vi skulle försvara.
Argumenten för och emot att förbjuda en sådan handling, att bränna en helig skrift, flyger genom tidningssidorna. Att lagstifta mot blasfemi låter livsfarligt, att bränna koraner under näsan på de som varje dag utsätts för islamofobi är också livsfarligt.
För hela samhällskroppen.
Jag kastas tillbaka till veckorna efter ett av de första stora terrordåden som drabbade Europa i mitten av 2010-talet. Attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris 2015.
Hur vissa redan innan kropparna begravts ville slå ned på vad de döda tecknarna hade karikerat och hur smaklösa dessa kommentarer framstod som för mig.
Även om tidningens gränslöshet inför allt som är heligt var lite svårförståelig. Sedan fick jag kunskap om hur avgörande just rätten att teckna sin samhällskritik är för den franska självbilden som demokratisk stat, den kom med den franska revolutionen har sedan dess varit en avgörande symbolfråga för att land som sätter stat, nation och frihet före alla religiösa hänsyn.
Nu läser jag att just fransmännen förbjudit denna idiot, Paludan, att ens komma in i landet. Han hade tänkt bränna en koran vid triumfbågen för två år sedan men när franska myndigheter finns nys om saken stoppade de honom från att kunna resa in med hänvisning till att han utgör en säkerhetsrisk, rapporterar Svenska Dagbladet.
Det säger något när ett land som Frankrike, som håller sin princip om den sekulära staten så högt att den i sig är helig, utan att tveka sätter stopp för Paludans koranbränningsplaner.
Naturligtvis är det den enda rimliga reaktionen när en människa har ett enda ärende: att skapa kaos och frammana våld.
Det går att, med viss sorg i hjärtat men med rak rygg, försvara att också smaklös satir och kränkande parodier måste få finnas.
Men nej, det var aldrig Paludan som det var meningen att vi skulle försvara.
