Det sker över hela skalan. Från riksdagspolitiker och ledarskribenter ända ner till de mest ljusskygga trollen på internet. Det är märkligt hur saker förändras och hur snabbt det tycks gå. Från att bilda regering med ett parti med rötter i nazismen till judarnas bästa vänner. Från demokratiföraktare till försvarare av “Mellanösterns enda demokrati”.
Nyanserna är borta
Moderaten Fredrik Kärrholm vill se Hamas utplånas. Hamas är ansvarigt för de civila som drabbas. Richard Jomsof (SD) önskar IDF god jaktlycka. Borgerliga ledarsidor gör vad de kan för att lyfta fram antisemitismen i Palestinarörelsen. Att nazisterna i NMR jagas bort från en demonstration till stöd för Palestina förvandlar Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet till att de demonstrerat tillsammans. I bakgrunden hörs SD-svansens glädjerop till filmerna på ett ton bomber som detonerar över Gaza. Aldrig förr tycks högern varit så sammansvetsad. Konflikten speglar Tidölagets prismas alla färger.
Att den islamofoba och rasistiska högern vältrar sig i våldet är inte förvånande. För dem är detta civilisationernas kamp. Väst mot barbariet. De ser araberna och islam som sin fiende. För dem är Hamas massakrer bara ammunition i ett krig de har bedrivit i årtionden. Attentatet i Bryssel blir som kronan på verket. Se, nu blottar muslimerna sitt sanna ansikte!
Det förvånande är att resten av högern tycks sakna nyanser och svaret handlar inte bara om att försöka fånga väljarna som vallfärdar från de borgerliga partierna till Sverigedemokraterna. För dem är Israels agerande deras egen ideologi på anabola steroider.
Fienden kommer tillbaka
Den israeliska försvarsmakten har genom landets korta historia ofta lyfts fram som en av världens mest kompetenta. Deras underrättelsetjänst, Mossad, som en av de skickligaste. Mycket av detta är sprunget ur de krig som landet bedrivit med sina grannländer. Krig som Israel, trots svåra omständigheter, gått vinnande ur.
Det som inte talas lika mycket om är att Israel helt misslyckats förhindra framväxandet av starka fiender runt sig och inte minst icke-statliga aktörer såsom till exempel Hezbollah. Det är enkelt att reducera sådana grupper som aktörer genom ombud. Som hade existerat och haft sin styrka oavsett Israels agerande. Så enkelt är det inte. Tvärtom så visar studier att de anti-israeliska stämningarna stärkts av bombkampanjerna mot Libanon och Syrien.
Det tydligaste exemplet är situationen vid landets norra gräns. Gång efter gång har Israel invaderat Libanon i försök att knäcka de fiender som verkar i landet. De har beväpnat fascistmiliser och understött dem i massakrer. Hotat och straffat den libanesiska regeringen för att de inte lyckats kontrollera landets södra gräns. De har bombat vägar, höghus och flygplatser. Varje gång har de dragit sig tillbaka. Varje gång har fienden de försökt knäcka med bombflyg och stridsvagnar kommit tillbaka. Oftast starkare än förr. Målet har inte uppnåtts.
Bomberna är målet
Israel styrs just nu av en motsvarighet till Tidöpartierna. En koalition av konservativa och högerextremister. En regering som likt sin svenska motsvarighet blandar ihop medlen och målen. Bara timmarna efter massakern den 7 oktober formulerade Israels premiärminister sitt mål. Hamas skulle utraderas. De skulle upphöra att existera. Platserna som Hamas utgick ifrån skulle läggas i ruiner. De skulle straffas för sina handlingar. IDF var det självklara verktyget för att uppnå dessa högt uppsatta och direkt motstridiga mål. För om Netanyahu inte har som mål att faktiskt begå ett folkmord så kommer det återigen visa sig att bombkampanjer och ockupation inte är ett effektivt verktyg för att stävja den typen av hyperradikala grupper som Hamas. Istället har det oftast motsatt effekt, precis som i Libanon-fallet. Detta är inte okänt för IDF, Mossad eller Israels regering. Men det spelar ingen roll eftersom att det är bomberna som är själva målet.
Regeringens krigsmentalitet
Det är en av beröringspunkterna mellan den svenska och israeliska högern. Trots krigsrubriker om tillståndet i Sverige så kan den verkliga situationen svårligen jämföras. Men i deras idévärld så blir kriminella invandrare vårt Hamas. I högerns skol- och kriminalpolitik ekar samma logik som i Israels krigskabinett. De stökiga och kriminella ska bestraffas. Antingen i fängelser, genom utvisning eller rent fysiskt med hårdare tag. För detta oss närmare målet att minska den stegrande och allt grövre brottsligheten? Det är underordnat straffet och hämnden.
Det är först med en sådan logik som man kan se hur samma grupp som ivrigt försvarar koranbränningar i yttrandefrihetens namn samtidigt kan önska att man fängslar och deporterar dem som fredligt uttrycker sitt stöd för Palestina.
Vår regering ser sig som en part i ett krig mot den kriminella invandraren och vid varje tillfälle som ges ska den bestraffas. Konsekvenserna är underordnat detta.
Förlorar sina konflikter
Den som ser medlen som målet tenderar att förlora sina konflikter. Den tappar oftast bort sig i en ständig eskalering. Kapitulerar inte motståndaren kan man alltid ropa efter fler poliser eller bombflyg. Minskar inte våldet kan man vräka deras mammor eller driva ut dem i öknen. Tystnar inte kritiken kan man förbjuda dem att demonstrera och sätta in militären. Allt i ordningens, demokratins och lydnadens namn.
