Dessutom har minnet av 90-talet blivit laddat med oerhört mycket skam för svenskarna. Inte minst den pompösa britpopen. Kanske för att vår stora kärlek till allt brittiskt slutade med en sårig skilsmässa. 

Den popkulturnation som dominerade oss så fullständigt och så länge, övergavs snabbt under 2000-talet och allt fokus riktades i stället mot USA. 

Fred Perry-tröjorna togs tillbaka av nazisterna, Dr Martens köptes av Adidas, öl började serveras i flaska och till och med Premier league-fotboll blev lite töntigt. Spotify lärde oss att Taylor Swift och Luke Combs var så mycket viktigare än alla de där pubfyllona som brittisk musikpress hävdade att vi borde älska. 

Men i Storbritannien är Oasis återförening mer än bara en källa till glädje för trubadurer i Paul Weller-frisyr. Det är en fullkomligt logisk konsekvens av att Labour segrade i valet. 

Oasis var det sista arbetarklassbandet. De var slängda i käften, skamlöst roliga och skoningslöst brutala mot varandra. Ett offentligt slagsmål var aldrig uteslutet, inte ens när de stod på toppen av sin karriär. 

Musiken var medvetet korkad. Riffen var simpla, tempot så slött att det knappt gick att dansa till, och sångrösten så tryfferad med kokain att den nästan fradgade. Texterna var fullkomligt meningslösa innan klockan 03:00.

Och är det något världens alla pubtrubadurer med hårpolisonger har lärt oss är det att Oasis bara handlade om attityd. Som musik är den ibland på gränsen till oförlåtlig, men bröderna Gallaghers hakor stack ut längre än någon annans. De visste från början att de var det största som någonsin kommit från arbetarklasshelvetet Manchester. 

Och är det något britter älskar är det arbetarklass med gränslöst självförtroende.

Frågan är bara om den oväntade britpop-renässansen är ett gott eller dåligt omen. Blur och Pulp har redan väckts från de döda. Dua Lipa hävdar att hon inspireras av Oasis och Gorillaz. Till och med drum’n’bass har kommit tillbaka.

Blir Tony Blair nästa 90-talsrelik att återupplivas?

Hemska tanke.