Den ryska delegationen anländer till Saudiarabien och naturligtvis är Kremls alla propagandakanaler på plats för att dokumentera vad den inhemska publiken kommer att få paketerat som en strålande seger, ja, Rysslands definitiva återkomst som stormakt – och en knockout på det mesiga, feminina, passiva Europa.
Donald Trumps finansiär Elon Musk kommenterar genast på sin egen plattform X:
”Det här är hur kompetent ledarskap ser ut.”
Kanske hyllar han Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, kanske hyllar han mest sin president och sig själv. Alldeles oavsett är det motbjudande. Som ett sista utropstecken till den ändring i policy som senaste dagarna lagts fram av vicepresident JD Vance och försvarsminister Pete Hegseth. Ukraina är bara ett offerlamm. Europa står från och med nu ensamt.
Säkerhetspolitiken har över en helg förändrats i grunden.
Tidigare löften om ömsesidigt beskydd betyder ingenting.
USA har sprängt Nato inifrån.
USA kommer att dra tillbaka trupper, ej osannolikt även kärnvapen.
USA tänker inte stoppa Rysslands imperialistiska planer, eftersom USA hädanefter fokuserar på att genomföra sina egna.
Nu kommer beslut att behöva fattas oerhört snabbt. Danmark förstärker sitt försvar med ytterligare motsvarande 75 miljarder kronor fördelat på två år. Det är bara början. Sverige kommer att tvingas till något liknande. Det enda alternativet för europeiska stater är upprustning och att kompensera för Nato med nya kontinentala snarare än transatlantiska allianser.
Europas vänster kan inte låta sig akterseglas.
Det som sker nu kommer att få omfattande, långvariga konsekvenser för precis all politik. Rusande försvarsutgifter kommer att ställas mot andra poster. Välfärden. Klimatkrisen. Massarbetslösheten. Vi har inte råd, kommer liberaler och konservativa och nationalister svara på alla krav om samhällsbyggande utgifter.
En vänster måste kunna svara.
En vänster – som inser att hotet från Ryssland är verkligt och växande – måste också kunna acceptera och bidra till en rustning, utan att för del skull svepas med i föreställningen att det här inte kan sluta på något annat sätt än med ett regionalt storkrig.
En vänster måste också göra och sprida analysen att faran inte bara kommer österifrån, utan att ett auktoritärt och revanschistiskt USA mycket väl kan komma att försöka göra inbrytningar mot europeiska intressen, till exempel mot Grönland eller företag som anses vara för konkurrenskraftiga.
En vänster måste också kunna försvara det som både Ryssland och USA angriper, låt oss kalla det en mänskligare värdegrund, att EU – med alla sina många brister – kan vara själva antitesen till rasismen och oligarkin och geopolitisk cynism.
Svenska soldater som buffert i Ukraina?
Hur många miljarder till försvaret?
Skapa en riktig EU-armé?
Bidra till ett europeiskt kärnvapenparaply?
Allt det här skaver, allt det här är svårt för en fredssträvande vänster som så länge satt sin tilltro till mellanstatlig dialog, och indirekt till att USA ska finnas där om den strategin havererar.
Nya tider kräver nya svar.
Debatten måste börja nu, helst igår.
Annars fattar andra besluten åt oss.
