2. 

”Det tredje riket” är en fulländad bok för den som, likt mig, lider av handikappande dödsskräck. Jag önskar att livet var som i Knausgårds universum där döden under några heta augustidygn är totalt obefintlig. ”Sju dagar utan döda”, är huvudrubriken i tidningarna och enligt författaren själv kommer dödspausen hålla i sig ännu längre. I en DN-intervju säger han att det kan dröja tio eller tjugo år tills folk börjar dö igen.

3. 

I boken skriver Knausgård mer än vanligt om det svåraste som finns att skriva om: sex. Jag tycker att han lyckas hyfsat bra även om det inte är på samma nivå som mästaren i den smala genren ”intellektuell porr” - Michel Houellebecq. 

4. 

Äter norrmän så mycket fisk som de gör i Knausgårds romaner? Det är räkor, fiskekakor, gratänger, makrill, flundror och torsk. Ibland låter det gott, men bilderna av avbrutna räkhuvuden och romtäckta fingrar lägger också ett obehag över boken. Framför allt i kombination med rötmånad och rotfyllda tänder.

5. 

För att vara en åldrande silverräv har Knausgård en alldeles särskild talang för att beskriva ungdomlig förälskelse ur ett kvinnligt perspektiv. Kärleken mellan Line och den mystiska, seminazistiska och extremt attraktiva black metal-artisten Valdemar är så pass stark att den smittar av sig även på mig som vanligtvis dras till snällisar. 

6. 

Den oundvikliga konsekvensen av ett omfattande stall av huvudkaraktärer är att varje individ blir aningen flack. Trots deras särpräglade karaktärsdrag blandas de ihop och bildar en diffus massa av norsk medelklass. Jag ser inte detta som ett problem, det blir snarare en metod för att förstärka det jag läser som morgonstjärnans huvudsakliga budskap till mänskligheten: vi är så små och vi är så banala. 

7. 

Bortsett från den återkommande fisken lämnar boken mig med en svag doft av urin. Sällan tidigare har jag läst så många beskrivningar av kissets nyanser i ett och samma verk. Vardagsskildringar i all ära, men just toalettbesöken klarar vi oss oftast utan. 

8. 

Det upphöjda tillstånd som skildras i romanen, där världen plötsligt öppnas och vad som helst kan hända, landar rätt i den sekulariserade samtiden. Eftersom verkligheten är ovanligt tömd på mirakel just nu är det extra härligt att följa Knausgårds spirituella undersökande.  

9. 

On a populist note: så skönt att inte vara kvar i Ryssland! I den förra boken, ”Vargarna från evighetens skog”, tvingades vi spendera cirka 400 sidor i detta gråa land. Det spåret är helt frånvarande i den nya romanen, vilket är mycket tacksamt för oss som inte brinner för gamla sovjetiska filosofer. 

10. 

När en av karaktärerna, polisen Geir, besöker ett ungt kvinnligt vittne skriver Knausgård att hon har en affisch på en sjungande tonårstjej vid namn ”Arlene Grande” på väggen. Eftersom alla andra popkulturella referenser stämmer (eller är totalt påhittade) kan jag inte läsa detta som något annat än ett oförlåtligt misstag. Att ingen redaktör eller korrekturläsare varken i Sverige eller Norge, reagerat på detta, är under all kritik och ett tecken på att förlagsbranschens medelålder behöver sänkas rejält. Som Ariana Grande själv skulle ha sagt: ”Thank u, next”.

Läs mer: Selma Brodrej: Bidens vurpa får mig att tänka på Knausgård