I båda fallen drevs länderna in i krig. Många oskyldiga fick betala med sina liv. Fruktansvärda övergrepp begicks från alla sidor i konflikten och resultatet blev långt ifrån vad man ursprungligen hade önskat sig. Men ett bevarande av status quo var inte längre möjligt. Även om många i ledarskiktet hade dunkla så fanns det samtidigt en gräns där alla människor vid sina sunda vätskor förstod att lydnad och underlåtenhet inte längre var ett alternativ.
Det fanns möjligheter att gå de båda upproren tillmötes. Det fanns möjlighet att kompromissa. Makten hade kunnat fördela om resurser och den hade kunnat tillåta fria val och föreningsfrihet.
Central pusselbil
Från och med 1 januari 2023 har svenska grundlagen förändrats så att det är möjligt att kriminalisera medlemskap i organisationer. Processen för att genomföra dessa förändringar handlade från början om att kriminalisera Islamiska staten och kunna straffa de som haft samröre med organisationen i Syrien. Sveriges advokatsamfund kritiserar lagförslaget just eftersom terrorism inte är tydligt definierat. Det råder inget konsensus vad terrorism är och lagen riskerar att användas på sätt som inte var tänkt. Deras farhågor tycks besannas.
Turkiet har fram och tillbaka varit en diktatur sedan sin födelse och endast under kortare perioder har landet kunnat betraktas som en demokrati. Under den turbulenta perioden av militärkupper bildades det kurdiska arbetarpartiet, även känt som PKK. Det skedde samtidigt som blodiga sammandrabbningar i landet. Fascistiska dödspatruller tillhörande Grå vargarna mördade systematiskt sina politiska motståndare. Militären ställde ultimatum som politikerna fick genomföra. Det var under dessa år som PKK hemföll åt terrorism.
Missförstå mig rätt, de har varit ansvariga för ett antal attentat som i sig är oförsvarliga och avskyvärda. PKK har också tillstått att det var fel agerat och har sedan många år upphört med terrorhandlingar, vilket också EU-domstolen konstaterat. I det stora hela har de hållit sig inom ramarna för det som anses normalt i ett krig. Deras mål har i de flesta fall varit militära eller kopplade till den repressiva staten.
Förföljer och fängslar
När Recep Tayyip Erdogan vann makten i landet fanns det en förhoppning om förändring. AKP och dess ledare hade varit offer under samma juntor som Europa låtit styra Turkiet. Det var hoppfullt när AKP avkriminaliserade det kurdiska språket, tillät kurdiska organisationer och slöt en vapenvila med PKK. Den kurdiska rörelsen höll sin del av avtalet. Tillsammans med många andra rörelser bildade man Folkens demokratiska parti, HDP. Ett parti för Turkiets många minoriteter och som gått till val på klassisk vänsterpolitik. De strävar efter ökad demokrati och jämlikhet mellan könen.
När HDP vann framgångar i valet vände AKP och gjorde vad den turkiska eliten alltid gjort. Man började förfölja och fängsla aktivister kopplade till partiet. Även om det saknas officiella band mellan HDP och PKK så har Erdogan länge velat utmåla HDP som PKK:s förlängda arm.
Krigsliknande tillstånd
Turkiet är ingen demokrati. De är på plats 104 i internationella mätningar. Försöken att ändra landet på demokratisk väg har misslyckats och hejdats och staten tvekar inte att använda storskaligt våld för att stoppa sina motståndare. Tiotusentals personer har fallit offer i konflikten mellan staten och dess fiender.
Därför bör man betrakta det som att Turkiet befinner sig i ett krigsliknande tillstånd och PKK är en part i kriget. Det var just denna utifrån denna historia som PKK tillsammans med PYD – ett politiskt parti i Rojava, Syrien – kunde ta upp kampen mot Islamiska staten. Idag utför PKK i princip ingen offensiv krigföring. De skyddar territorium de håller inne i Irak. Territorium som Turkiet ständigt anfaller, inte sällan med kemiska stridsmedel.
Liberaler som hatar frihet
Den tvivelaktiga terrorklassningen av PKK ska i första hand förstås som ett maktspel under kalla kriget. En kommunistisk motståndsrörelse var terrorister oavsett deras kamps rättfärdighet. Det gällde i Turkiet, Nicaragua eller Sydafrika. Samma cyniska maktspel som fick USA att betrakta Nelson Mandela och ANC som terrorister.
Att liberaler idag är beredda att riva upp vår föreningsfrihet och ge staten, deras huvudsakliga motståndare, rätten att inskränka våra friheter är för mig obegripligt. Inte minst när syftet i första hand tycks vara att blidka en diktator. För även om Turkiet håller val, är dessa allt mindre fria, och alltmer samma typ av skenval som sker i Ryssland eller Syrien.
Exempelvis försöker Erdogan just nu terrorstämpla sin främsta utmanare inför årets val, Istanbuls socialdemokratiske borgmästare Ekrem Imamoglu.
Patetiskt att spela
Att Sverige idag väljer att spela med i detta är patetiskt. Det gynnar inte Sverige att Turkiet förblir en kvasidiktatur. Det stärker inte svenskt försvar att en av Putins närmaste samarbetspartners får jaga ner oppositionella. Likt kriget i Ukraina måste man välja sida – för neutraliteten är också ett ställningstagande. Antingen så står man på förtryckarnas sida eller så ställer man sig hos dem som strävar efter rätten till frihet, liv och lycka.
