Paren är med i den nya svenska upplagan av den amerikanska tittarsuccén ”Love is blind”. Realityn presenteras som ett experiment, vars syfte är att testa om kärleken verkligen är blind, men urvalet är riggat på förhand eftersom alla som castas är normsnygga. Det hade verkligen ökat seriens spiciness om produktionen slängt in åtminstone en tjej som inte såg ut som en Shein-modell. 

I stället för ett ”Skönheten och odjuret”-drama erbjuds tittarna en inblick i hur det är att dejta i ett kapitalistiskt och intimitetsskadat tidevarv. Kan man bli kär i någon med fel sorts byxor? I någon som startar varje dag med att säga ”Hej mitt hjärtas fröjd och eviga längtan”? Och vad gör man egentligen om ens hund hatar ens partners hund? 

Deltagarna drömmer om Den Stora Kärleken, de vill så gärna ha ”någon att dela vardagen med” och det är svårt att klandra dem för det. Dessutom klämtar de biologiska klockorna i bakgrunden. Och, som om det inte var nog, hör vi tonerna av deras föräldrars våndan. Oron inför att barnen ska förbli en del av Sveriges deprimerande höga singelhushållsstatistik, men också: oron inför att barnen slänger sig in i ett äktenskap med någon de inte känner. 

Jag ömsom beundrar och ömsom skräms av deltagarnas ihärdighet. Många av paren verkar stundvis hata varandra. De tittar på sin partner med ett nästan chockartat förakt, som att de är förbluffade över hur människan de har framför sig kan vara så... fel? Det är smärtsamt att betrakta den snygga Catja när hon får syn på sin fästman Christofers lila hår. Jag lider med henne, som uppenbart äcklas av hans frisyr, men ännu mer med honom, som stolt släpper ut sin Man Bun, bara för att bemötas med ett frostigt ”oj”. 

Det spelar ingen roll att din blivande man visar sig vara en kronisk lögnare eller att din blivande fru inte svarar när du pratar med henne.

Varför gör ni inte bara slut!?!, skriker jag framför rutan samtidigt som jag imponeras av deltagarna just för att de inte gör det. Sedan Liv Strömquists seriealbum ”Den rödaste rosen slår ut” från 2019 har samtidsmänniskan schablonmässigt diagnostiserats med samma åkomma som Leonardo DiCaprio: en tvångsmässig tendens att dumpa våra partners så fort allt inte känns helt rätt. 

I förhållande till det är "Love is blind"-gängets romantiska kamp spännande att följa och här framgår seriens verkliga experiment: Går det att bli kär i vem som helst om man bara vill tillräckligt mycket? 

Tyvärr tror jag svaret på även den frågan är nej. Men efter att ha sett gårdagens säsongsfinal, där paren återsamlades nio månader efter bröllopen, kan jag konstatera att det däremot verkar gå att ha en relation, kanske till och med en lycklig sådan, utan att vara kär. 

Den beteendeekonomiska termen ”sunk cost fallacy” brukar beskrivas som människans ovilja att backa från beslut som man investerat mycket resurser i, även när dessa beslut visar sig vara dåliga. Eftersom vi lever i en tid där även kärleken är marknadsstyrd går begreppet att applicera på våra romantiska relationer, vilket blir plågsamt tydligt av att följa ”Love is blind”.

Det spelar ingen roll att din blivande man visar sig vara en kronisk lögnare eller att din blivande fru inte svarar när du pratar med henne.

Den stora investeringen gör att du inte kan backa från ditt beslut och för varje dag ni är tillsammans blir investeringen större, tills döden skiljer er åt.