Om man istället tittar på Sveriges ökade bruttonational­produkt (BNP) – beräknad till 4,4 procent – så finns det ett utrymme på ungefär 200 miljarder att fördela mellan privat och offentligt.

Tittar vi på coronasatsningar 2020–2021 så var utrymmet för satsningar drygt 400 miljarder kronor.

Så hur kan det bli bara 74 ­miljarder för 2022?

Svaret är att Magdalena ­Andersson är kvar under Göran Perssons skugga. Det är en nyliberal teori om offentlig sektor och staten, där Persson samman­fattade den med de berömda orden: ”Den som är satt i skuld är inte fri.”

Målet med ekonomisk politik har sedan dess varit att kraftigt minska statens lån, år från år, för att istället låta den privata ­konsumtionen och förmögen­heterna öka.

Magdalena Andersson är den finansminister som minskat ­statens lån mest, vilket betyder att hon därför är den finans­minister som minskat utrymmet för nya satsningar mest.

Politisk teater

För att kunna genomföra en åtstramningspolitik under åren då BNP växer och rikedomen ökar kraftigt i landet – om än ojämnt fördelad – har man använt en metod där man i förväg lägger en tvångströja över budgeten och sedan räknar man utifrån det.

”Reformutrymme” blir då en politisk teater, det är att man bestämt att man ska satsa 74 miljarder, inte att det är 74 miljarder som är en gräns för vad man kan satsa.

Det blir inte bättre av att aktörer som Konjunkturinstitutet och andra gör sina beräkningar av ”reformutrymmet”. Alla utgår ifrån en syn på budgeten som något som inte kan förändras. Men coronakrisen visar ju att det inte är sant.

Tänk om vi hade följt ”­reformutrymmet” när viruset tog grepp om samhället.

Då hade den sparpolitiken i praktiken slagit sönder landets ekonomi och skapat massfattigdom.

Används som broms

”Reformutrymmet” är något som man bestämmer för att bromsa det som andra anser behöver göras. Visst kan man räkna ut hur mycket statens utgifter kan vara för vård, skola och omsorg och annat genom att titta på skatteintäkterna. Men då har man bestämt en skattenivå, ändrar man den ändras möjligheten.

Fast när det gäller de riktigt stora sakerna vi måste göra, investeringarna, så beror de inte på skatteintäkterna. Staten kan enkelt låna utan kostnad och dessutom lånar vi då av oss ­själva genom att använda det stora offentliga ansamlade överskottet.

Duger inte för klimatkrisen

Hur mycket vi investerar handlar egentligen bara om hur viktigt vi tycker att klimathotet är. Och då duger inte Magdalena ­Anderssons reformutrymme. Det är därför både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se gröna investeringsfonder vid sidan om budgeten och det är därför S-­föreningen Reformisterna vill dela upp budgeten i en driftsdel och en investeringsdel.

Egentligen borde det vara självklart.

Klimatet accepterar inget ­”reformutrymme”.