Gränser som påstås finnas, gränser som förflyttas, gränser som – utan konsekvenser – passeras. Det sägs vara bra att upprätta gränser, för att tydliggöra för sig själv och andra var man står. 

För att hjälpa en att orientera sig i rätt och fel.

Den svenska borgerligheten passerade en gräns redan när den inledde sitt samarbete med Sverigedemokraterna. Gamla löften sveks och principer övergavs när chansen att ta makten uppstod. Mot bättre vetande verkade högerpartierna intala sig själva att det skulle gå att tukta SD, att det skulle gå att dra partiet bort från den yttersta högerkanten.

Men många kritiker varnade för det motsatta, och med facit i hand går det att konstatera att de hade rätt. Medan flera av riksdagens övriga partier anammat delar av SD:s politik, har SD kunnat lansera ännu mer extrema idéer. Resultatet är ett allt mer förgiftat politiskt klimat. Bara det senaste året har partiet luftat flertalet tankar ovärdiga en rättsstat: som att de vill kunna göra invånare statslösa eller frihetsberöva människor på obestämd tid utan brottsmisstanke. 

Nu har vi fått ett ytterligare exempel på hur lite de värnar demokratiska principer. 

De senaste dagarna har Kalla fakta presenterat sin granskning av SD:s trollfabrik. Programmets reporter har i månader wallraffat och fått anställning på både propagandakanalen Riks samt SD:s kommunikationsavdelning. Trots att partiet hävdat att Riks är en fristående kanal blir det snabbt uppenbart hur nära de jobbar. De delar lokaler, springer fram och tillbaka mellan dem och lägger upp gemensamma strategier. 

Än värre är hur långt SD går för att dölja kopplingen. När journalister kommer på besök stängs dörrarna mellan kontoren samtidigt som SD-symbolerna rensas undan från skivborden på Riks. 

Kommunikationsavdelningen har dessutom anställda som med hjälp av upp till 70 falska sociala medier-konton sprider hat och ger sken av brett folkligt stöd för partiets politik.

I del två knyter Kalla fakta flera specifika trollkonton till SD. Inför sina sammanlagt hundratusentals följare har partiets avlönade nätkrigare smutskastat enskilda politiker, förvanskat politiska motståndares budskap och velat uppvigla arabisktalande mot socialdemokraterna. 

Rasismen, illa förtäckt som ”skämt”, går som en röd tråd genom allt.

Men överträdelserna slutar inte där. SD:s kommunikationschef går så långt att han hotar Kalla faktas reporter genom att hävda att partiet är ”väldigt aggressiva när det kommer till att slå tillbaka mot de som jävlas med oss”. 

Han förtydligar att det kan ske både rättsligt och genom svartmålning på nätet. Själv ser han det inte som ett hot utan som ”konsumentupplysning”. Det är bara så partiet ”gör”. 

Detta skamlösa och lögnaktiga arbetssätt är en av SD:s grundbultar.

Samtidigt, ute på gatorna, är det högerextrema politiska våldet på uppsving – uppenbarligen en konsekvens av att gärningsmännen upplever sig ha vind i seglen.

I mitten på april attackerade maskerade män från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen ett migrantläger i norra Stockholm. Detta efter att högerextremister filmat lägret, lagt ut koordinaterna på nätet och pratat om behovet av en ”vårstädning”.

Några dagar efter det angrep en samling, återigen maskerade, nazister ett antirasistiskt möte i Gubbängen i södra Stockholm. Där misshandlade de paneldeltagare och sprayade röd färg i ansiktet på pensionärer. Det senaste exemplet i en våg av högerextremt teatralt propagandavåld, designat för att filmas och snabbt spridas på sociala medier.

Kalla faktas granskning fantastiskt genomförd. Men det stora avslöjandet i del ett – att SD driver en trollfabrik – är egentligen ingen överraskning. Dagens ETC har tidigare slagit fast ungefär samma sak. Att i del två kunna knyta SD till specifika konton och peka på att att Jimmie Åkesson har varit medveten om dem borde skapa större svallvågor. 

Det mest uppseendeväckande och oroande är varför regeringspartierna talar så tyst om dessa uppenbara övertramp. Ulf Kristersson säger visserligen att SD har ”allvarliga problem på sin kommunikationsavdelning”, men sin vana trogen vägrar han att ta ansvar. Som att han inte har makt att välja vilka han allierar sig med. Som att SD på riktigt är ett parti som alla andra. Kanske ska vi tolka det som att beroendeställningen av SD ger partiet fri lejd att under falsk flagg vilseleda svenska folket? 

Istället för att ställa upp på intervjuer går Åkesson till attack i ett ”tal till nationen” på Youtube där han utmålar granskningen som en ”gigantisk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget”. 

Att medvetet sprida desinformation, systematiskt pumpa ut skrämselpropaganda, ihärdigt demonisera vissa samhällsgrupper och – uppenbarligen – avsky fri och oberoende journalistik går helt i linje med SD:s antidemokratiska förflutna och framtidsvision. 

Klarar Kristersson och övriga Tidöledare inte av att sätta ned foten nu är svensk demokrati allvarligt hotad. 

Jag har tänkt mycket på gränser de senaste veckorna. Och vad vi egentligen ska ha dem till när våra styrande politiker behandlar dem så godtyckligt.