Vi upplever just nu S02:01 av Donald Trump och allt medan hans gäng av demokratiförstörare ger sig på domare, medier, transpersoner, vänstern, palestinier, ukrainare, danskar, kanadensare, klimatet och andra som står i deras väg mot det nya fascistiska USA, finnar jag min snuttefilt.
Han heter doktor Robby. Och han förkroppsligar just nu hela mänsklighetens nötta men inneboende godhet.
Det är fantastiskt att se. Ögonlocken släpas mot marken av allvarets gravitation. Det här är en man som existerar i det förhöjda gränslandet mellan liv och död. Någon räddas, någon avlider. Han bär deras öde, han kanaliserar deras sorg. Han hinner inte raka sig. Han hinner inte bearbeta sitt eget trauma från covid då han förlorade sin mentor. Han hinner inte ens tömma blåsan.
Men i detta kaos som är ett akutsjukhus i Pittsburgh blir den fiktiva karaktären doktor Michael ”Robby” Robinavitch själva antitesen till en samtid som rekryterar gravt vilsna män till onda filosofer som Andrew Tate eller Jordan B Peterson. Deras budskap är makt, våld och hårdhet. Deras budskap är att män måste sluta vara som kvinnor. Doktor Robby talar med viskande, mild röst som fyller hela rum med empati. Han hinner inte bekymra sig över sin eventuella feminina sida. Han måste intubera.
Ett tillfälligt avbrott från parodiskt manliga män som konspirerar för att ödelägga världen
Kanske är tv-serien ”The pitt” precis vad USA behöver, den är i alla fall vad jag behöver. En smaskigt vänsterliberal bastion. Ett tillfälligt avbrott från parodiskt manliga män som konspirerar för att ödelägga världen. Varje avsnitt utspelas i realtid. En timme tv är en timme på akuten. När säsongen är över har vi fått följa doktor Robby genom ett osannolikt krävande, dränerande, känslokramande arbetspass.
Doktor Robby!
Han spelas av Noah Wyle, han är skriven av honom också, som på många sätt återvänder till sin livmoder. En gång tv-läkare, alltid tv-läkare. Det var ju inte George Clooney som var den stora behållningen med 90-talets långkörare ”ER” (på svenska omdöpt till ”Cityakuten”) utan det var just Noah Wyle, som juniora doktor John Carter. Sedan gick åren. Clooney omsatte sin status i meningslösa heistfilmer med sina kompisar, och i att sälja kaffekapslar vid Comosjön. Wyle blev aldrig den där skådespelaren som alla ringde, men han har hållit sin karriär långsamt puttrande, sysslat med välgörenhet, kanske destillerat sin besynnerliga kvalitet att bortom replikerna suga humanism ur varje por.
En man utan psykotiska drag, en man som inte drömmer om att invadera Kanada eller driva avelsläger i Texas, en man med bultande hjärta, med så många komplexa lager samlade bakom den tunga blicken. Det är vad vi behöver. Doktor Robby är vad vi behöver.
Kanske bara enkel men skön eskapism.
Kanske visar han oss ett annat sätt att vara man.
Varje mörk natt har sin ljusbärare. Som när president Jed Bartlet i ”West wing”, när 00-talet var ungt ledde miljoner bekymrade världssamveten genom George W Bush, septemberterror och den sortens aggressiva polarisering som man nu nästan kan minnas med viss förundrad nostalgi. Ja, men då kunde vi i alla fall prata med varandra.
Doktor Robby kan prata. Han är inte rädd för ord, för att de ska förminska honom. Som när han säger till ett upprivet syskonpar som väntar på att deras far ska dra sitt sista andetag att det till sist, när stunden är kommen, när vår korta tid på jorden är utmätt, bara finns fyra saker vi kan förmedla som verkligen har substans:
Jag älskar dig.
Tack.
Jag förlåter dig.
Snälla, förlåt mig.
Du ser ”The pitt” på streamingtjänsten Max.
