I talarstolen stod den norska antropologen Cathrine Thorleifsson, som jobbar med att kartlägga den moderna extremhögerns ledarlösa och ironiska online-universum. Hon talade sig varm för att forskningen inom hennes fält aldrig får glömma att den vilar på en djupt moralisk grund. Den kan aldrig förhålla sig neutral till att fascismen urholkar människovärdet.

Kungahusets förre talesperson antecknade nyfiket.

Att vi befann oss under kristallkronorna på Svenska akademien gjorde inte den där pirriga känslan mindre. Konferensen ”Thoughts and truth under pressure”, var en riktig comeback för den tilltufsade akademin. Den var ett initiativ som tagits av ledamöterna Åsa Wikforss och Ingrid Carlberg och hade sin udd riktad direkt mot Europas nationalistiska höger. 

Världen utvecklas snabbt i auktoritär riktning förklarade Wikforss. Och autokratiska ledares första mål är att angripa medierna och forskningen. De är beroende av dogmer som inte får ifrågasättas. Dogmer om nationens ärorika förflutna och vissa gruppers underlägsenhet.

Äntligen gjorde akademien det man drömt om att de ska göra – de klev fram som en stridshäst för den humanism som hela deras bildningsideal vilar på. Det var ett vackert försök att försvara tankens och det skrivna ordets frihet med hjälp av allt det sofistikerade inflytande som man kan uppbåda under kristallkronorna i Börssalen.

Den välkände liberalen Timothy Snyder höll ett bejublat anförande. Hans poäng var att yttrandefrihetens enda syfte är att ”speak truth to power” – det är ett verktyg för att utmana makten. Så när makthavare använder yttrandefriheten för att sprida lögner (hans exempel var Rysslands intrigante FN-ambassadör) förlorar den all mening.

För att kunna skilja desinformation från ”free speech” måste man alltid göra en maktanalys. Bara de som verkligen tar en risk med sina yttranden, en fysisk risk med sina kroppar, använder yttrandefriheten som den var tänkt att användas.

Zelenskyjs motstånd är därför en sann yttrandefrihetshandling. Att Ukrainas president just nu får stenhård kritik från internationella journalistorganisationer för att han – som den krigspresident han är – strypt pressfriheten i landet, kan vi strunta i för tillfället.

Snyders poäng var ändå tydlig. 

Yttrandefrihet handlar om motstånd. 

Snyders idé om yttrandefrihet har ekat i huvudet när jag den senaste månaden tillbringat löjligt mycket tid åt att titta på videos på fransmän som eldar upp saker, Franska vandaler (”casseurs” som de kallas) som springer längs Paris tränga gränder och välter glascontainrar, kastar voi-cyklar och tuttar på papperskorgar,

De orkar inte ens bygga riktiga barrikader. 

De har inget att ockupera i alla fall. 

Jag har nog sällan sett en mer uppgiven protest. Riktningslös, hopplös men full av stora ord. För några veckor sedan var de minst en miljon på gatorna i Frankrike. Kanske mer än tre. Och deras vrede handlar lika mycket om Macrons arrogans som om den pensionsreform han drivit igenom utan stöd i parlamentet.

Macron är på en annan planet, säger demonstranterna. 

Samtidigt har exakt samma sorts protester rasat i Israel. Ett våldsamt raseri mot att Netanyahu tagit in extremhögern i regeringen och politiserar rättsystemet. Även där tar sig presidenten rätten att trumfa igenom sin reform utan folkomröstningar. 

Först när reservister och poliser förenade sig med demonstranterna och olyckskorparna började kraxa om inbördeskrig, drogs hans reformer tillbaka. Eller pausades, åtminstone. Men protesterna har fortsatt. Förhoppningsvis kommer hans vingliga regeringsbygge som ingen ville ha, eller röstat på, att rasa samman.

Det viktiga är att varken Netanyahu eller Macron är diktatorer, utan demokratiskt valda ledare som skiter i demokratins spelregler när de väl kommit till makten.

De är ledare som slutat lyssna på sina medborgare.

Och samtidigt som Svenska akademin och Timothy Snyder gör sitt bästa för att rädda de sociala mediernas öppna samtal så har många europeiska medborgare lagt det bakom sig. Yttrandefriheten har blivit alldeles för trångbodd där. Plattformarna har sedan länge ockuperats av statliga aktörer, sektledare, globala företag och grifters som försöker sälja oss en meningslös ”debatt” för swishdonationer. 

I Israel organiserades protesterna i slutna grupper på Whatsapp. Där är det ingen som pratar i öppna forum längre. Demokratins försvarare tvingas numera organisera sig på samma sätt som extremister brukade göra – i hemlighet och i tystnad. 

Debatten pågår i slutna rum.

Kanske förstod inte Snyder hur rätt han hade när han pratade om att en ”kvalitativ” yttrandefrihet handlar om människor som tar risker med sina egna kroppar.  För yttrandefriheten i demokratiska stater 2023 verkar allt mer handla om just kroppar som möter vattenkanoner än fingrar som möter tangentbord. 

Snyders tanke var knappast att uppmana till kravaller, utan snarare att kritisera Elon Musk. Men han är ursäktad. I en fungerande demokrati borde inte reformer av pensionssystemet diskuteras med hjälp av flygande voi-cyklar. 

Men just nu flämtar den liberala demokratins låga starkast från papperskorgarna på Paris bakgator.