En mästerskapssommar gör att även de som inte ser en enda spark från augusti till maj sitter bänkade framför tv-skärmarna. Vissa av de som tittar är kulturskribenter, och kommer således att skriva kulturtexter om vad de ser. Det är samma metodik som gör att vi får kulturtexter om Love is blind – på gott och på ont.

Jack Hildén ber i Aftonbladet tjejerna att backa ut från O’learys. Nu får det räcka med fotboll på kultursidan tycker han. Jag vill instämma i att det dras för stora växlar på fel saker: Mbappés näsa är inte en symbol för kampen mot högerextremismen (Björn Wiman i DN),hans ord är det; Cristiano Ronaldo har inte särskilt mycket alls med Lena Nyman att göra (Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Aftonbladet), lämna Nyman ifred.

Hildén skriver, uttalat förenklat, att Erik Niva och Simon Bank är skyldiga till den ständiga kontextualiseringen av fotboll. Men det är inte strävan efter att kontextualisera som är problemet – utan att man inte kontextualiserar mer. Att man inte vill, orkar eller vågar ”utsätta” läsaren för den bakgrundsinformation som behövs för att kunna skildra en komplexitet bortom en ingress.

När PO Tidholm och Andres Lokko i våras hade sina tre samtalskvällar på Kulturhuset i Stockholm under parollen ”Korståget mot kulturen!” framförde de kvällen jag satt i publiken, förvisso nostalgiskt kontextlöst, en avsaknad av kulturell nyfikenhet och bredd på kultursidan. En bitterhet över att det som redan är mainstream tar så mycket plats. Taylor Swifts Stockholmskonserter får stå galjonsfigur för detta. Att alla skriver om samma sak.

De har en poäng i detta.

Men det gör det än mer beklämmande att de nya, mer mainstream-, politik- och relationsbetonade kultursidorna ska bromsas vid just fotboll.

För när allt kommer omkring så borde det gå 20 fotbollstexter på varje text om en amerikansk Tiktoktrend som ingen tillämpar men alla försöker tolka som definierande för vår samtid. Där kan vi tala om tvångskontextualisering. Inte bara det. Det är lathet. Det är klicksökande och bara dumt. Det är att göda fördummandet.

Och att en introspektiv text av en sällsynt välbetald journalist om, jag vet inte, att fira jul ensam, skulle säga mer om samhället än EM i fotboll är att i sin tur göda navelskådande, pseudo-elitism och grupponani.

Som fotbollsintresserad (vilket säger lika lite som att säga att man ”gillar musik”) ser jag den tillika fotbollsintresserade Hildéns vilja att stänga ute fotbollen från kultursidan som ett sätt att hålla en pojkdröm vid liv. ”Ibland är fotboll faktiskt fotboll. Tack och lov att Allsvenskan återstartat”, skriver han.

Allsvenskanvurmare kan låtsas att fotbollen sker i en för dem välsorterad vakuumförpackning eftersom Allsvenskan är den sista sunda högstadivisionen. Resten av världen dras (och i sällsynta fall frodas) med att fotbollen är det största kulturfenomenet som finns. Den omsätter mer pengar än något motsvarande, engagerar fler människor och blir därmed oundvikligen också en mycket mer potent politisk arena än någon Beyoncé-video, Barry Jenkins-film eller för den delen Burzum-skiva.

I samma stund som vi diskvalificerar fotbollens kulturella kraft och blundar för det strukturella gör vi det ännu lättare för überkapitaliseringen att fortsätta.

Det gör det lättare att se Merih Demirals Grå vargarna-gest efter Turkiets åttondelsfinalseger som ett brott motsvarande två matchers avstängning, snarare än att se det som en sympatiserande gest för en högerextrem terrororganisation som mördar oliktänkande och andra folkgrupper.

Det gör oss oförstående inför de politiska signaler 17-årige Lamine Yamal skickar i sitt hemland när han gör sin 304-målgest. 

Och det gör att vi ser de franska landslagsspelarna som bara killar, från olika platser, med olika ursprung, som ogillar Nationell samling, snarare än att se den uppslutning laget uppmanar i hemlandet, samtidigt som politiker uttrycker förakt för kvarteren de kommer ifrån.

Det finns symbolpolitik som spelar roll – och den spelar allra störst roll när många tittar på. Till exempel i världens största kulturevenemang.

Världsfotbollen av idag gör mig precis så bitter som min egen flickvän beskriver i vår tidning. Den gör mig bitter för att smutsiga pengar förpestar den.

Kultursidorna gör mig fan lika bitter – nästan utan pengar.

Inget av det är en anledning att ge upp. Båda är anledning att försöka skriva något av substans.