Anki gick upp till heltid när barnen blev äldre, men tvingades gå ner i tid igen när hennes mamma, som bodde på en annan ort, blev sjuk.

Ahmed kom till Sverige som 25-åring, men fick inte jobb förrän han hade hunnit bli 35. Därefter har han levt på osäkra anställningar och därför inte lyckats komma upp till 40 år i tjänst.

Fallen är påhittade, men vanliga exempel på svenskar som i dag lever på garantipension, det vill säga det grundskydd i den allmänna pensionen som är konstruerat för den som haft liten eller ingen arbetsinkomst under livet.

I januari i år fanns det över 660 000 garantipensionärer i Sverige. Nästan fyra av fem av dem är kvinnor. Över en halv miljon kvinnliga pensionärer har alltså inte lyckats få ihop till en så pass hög livsinkomst att de skulle klara sig utan det yttersta skydd som garantipensionen utgör. Och då måste vi ha i åtanke att du inte får en krona i kompletterande garantipension om dina inkomstgrundade pensioner är över 11 906 kronor i månaden före skatt. Det handlar om människor som efter ett helt liv av slit – och efter att bostadsbidraget har lagts till – får ut ungefär lika mycket pengar i månaden som en 20-årig student.

Enligt Eurostats färska siffror riskerar 320 000 svenskar att få en så låg pension att de kallas fattigpensionärer. Det innebär att var sjätte pensionär – snudd på lika många som bor i hela Malmö kommun – lever så torftigt att de hamnar under EU:s fattigdomsgräns.

Från och med nästa årsskifte höjer regeringen och pensionsgruppen – bestående av samtliga svenska riksdagspartier förutom SD och V – bostadstillägget och garantipensionen. Grundnivån i garantipensionen höjs med 200 kronor per månad för alla som har en fullt intjänad garantipension. Taket i bostadstillägget höjs från 5 600 kronor till 7 000 kronor.

Allt detta är högst välkommet, för människor som lever på marginalen är varje 100-lapp viktig, men långt ifrån tillräckligt.

Att kalla pensionsuppgörelsen för något annat än ett urvattnad och tandlös kompromiss är i själva verket en loska i ansiktet på alla de pensionärer som lever på marginalen. Sveket mot svenska pensionärer kräver betydligt modigare politik än så.

Jonas Sjöstedt, som har sågat uppgörelsen grundligt, bedömde att pensionerna skulle bli en het valfråga inför valet i höstas. Så gjorde även Fi och undertecknad.

Tyvärr hade vi alla fel. Fokus lades på andra saker och debatten tystnade. De över 500 000 kvinnliga garantipensionärerna fick i valrörelsens slutkamp inte fler än enstaka röster.

Vad behöver då göras?

Den enskilt viktigaste reformen handlar om ren och skär utjämningspolitik: att pumpa upp lönerna för underbetalda och osäkert anställda grupper på arbetsmarknaden.

Det går också att på allvar skjuta till pengar till dem med sämst pension. Och då krävs det betydligt större summor än vad som ingår i pensionsuppgörelsen. Reformisterna föreslog nyligen att de lägsta pensionerna skulle höjas med 5 000. Vi som bevakat frågan de senaste åren tackar för initiativet och hoppas att deras reformförslag blir mer än ett samtalsämne under kafferasten i regeringskansliet.

Men även pensionssystemet måste göras om i grunden. Systemet är konstruerat med den övre tjänstemannen som norm. En svensk pension är idag uträknad utifrån inkomsten under ett helt arbetsliv. Detta gynnar heltidsarbetande män. Alla kvinnor som genom hela sitt vuxenliv dubbel- eller trippelarbetat för att hålla ihop tillvaron för sin familj och sina anhöriga tillhör däremot systemets absoluta förlorare. Att jobba 75 procent under ett par år behöver visserligen inte påverka pensionen mer än några hundralappar. Men så länge 8-timmarsdagen hänger sig kvar tvingas många kvittera ut deltidslön under betydligt flera år än så.

För bara ett par decennier sedan såg pensionssystemet annorlunda ut. Då grundades pensionen på de 15 bästa åren i yrkeslivet. Då kunde en kvinna vara hemma med barnen och dessutom jobba deltid när de var små utan att det påverkade pensionen allt för mycket. När det nya systemet infördes visste politikerna mycket väl vad de gjorde. Göran Persson spådde en framtida folkstorm:

”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”, sa han redan 2005. Han hade kunnat uttrycka sig betydligt grövre än så.

Trots detta har en diskussion om en återgång till något som liknar det äldre systemet blivit en politisk no-go-zon, som bara beträds av Feministiskt Initiativ och – sporadiskt – V-sympatisörer.

Vi måste tvinga politiker in i den zonen. Och vi feminister bör ge frågan den prioritet den förtjänar.