Men man har misslyckats kapitalt.

Det är den viktigaste slutsatsen i den nya studien ”Have Low-Paid Jobs increased in the Swedish Labor Market? Defining low pay in the context of the Nordic Model” från Göteborgs Universitet. (Economic and industrial democracy, 2023).

En rad reformer borde egentligen ha drivit fram fler låglönejobb, tror forskarna. Ibland var det uttalat. Rut-avdraget, den sänkta restaurangmomsen och den grandiost kostbara skatterabatten för att anställa unga skulle skapa nya enkla jobb.

Ibland var det underförstått. Att knyta a-kassan till arbetslösheten i branschen skulle tvinga facken till sänkta lönekrav och de höjda avgifterna tunna ut deras medlemsantal. Jobbskatteavdragen skulle sänka reservationslönen, eftersom folk fick behålla mer, och göra det mer lönsamt att ta lågavlönade jobb jämfört med ersättningar från försäkringssystemen. Införandet av så kallad allmän visstid ökade möjligheten att bara anställa folk på timmar.

Men sådana kreativa reformer till trots är resultatet klent. Andelen av arbetskraften som kan räknas som låglönejobbare sjönk med några procentenheter mellan 2005 och 2020.

Sociologerna Johan Alfonsson, Tomas Berglund och Patrik Vulkan frångår det sedvanliga sättet att bara räkna heltidslöner. Med ett sådant mått är låglönesektorn försumbar, någon procent av arbetskraften bara. Istället tittar de på en kombination av löner och antal arbetade timmar för att se vad folk faktiskt tjänar. Det är vettigt. Jag kan ju till exempel få bra betalt per timme för att skriva den här texten, men det hjälper ju inte mycket om det är det enda jobb jag har den här veckan. Ofta är det just den olycksaliga kombinationen av låg lön och för få timmar som gör att folk – mest lågutbildade, kvinnor, invandrare, serviceanställda – hamnar under gränsen på 60 procent av medianinkomsten.

Istället för en isärdragning med ett växande trasproletariat, så har hela nivån på arbetsmarknaden höjts

Med ett sådant reellt inkomstmått – som av naturliga skäl inte inkluderar svarta jobb – har ungefär var tredje svensk ett låglönejobb, men alltså en lite lägre andel nu än för femton år sedan.

Forskarna pekar på Industriavtalet som ett avgörande bålverk mot amerikaniseringen.

Det är möjligt att överenskommelsen om att löneökningarna inom industrin som ska sätta ett ”märke” för alla andra, har inneburit att lönerna i allmänhet hållits nere och kapitalägarna gynnats.

Men Industriavtalet har samtidigt hållit uppe de låga lönerna och på så vis stoppat låglönesektorn från att växa. Det liknar den gamla solidariska lönepolitiken i ny skrud.

Det är inte utan att man tänker på LO-ordförande Bertil Jonsson bevingade ord från 1996 ”Vi säger nej till allt tal om flexibilitet. Vi står i vägen. Mötesdeltagare! Jag lovar: Vi står kvar."

I viss mån har facken faktiskt lyckats göra just det: satt en gräns för ökad lönespridning.

Jag är egentligen inte jätteförvånad, eftersom den gängse ekonomiska forskningen har visat att den dramatiskt ökade ojämlikheten i Sverige de senaste decennierna inte beror särskilt mycket på löneskillnader, utan på inkomster från kapital. Det är inte klyftan mellan, säg, skolvaktmästaren, läraren och rektorn som har vidgats. Utan klyftan mellan dem alla och skolkapitalisten.

Istället för en isärdragning med ett växande trasproletariat, så har hela nivån på arbetsmarknaden höjts. Det är goda nyheter för alla utom dem som drömmer om fler pigor och drängar att köra med.