När vi ställs inför ett överhängande eller kroniskt hot, såsom en klimatkollaps eller ekologisk kollaps, verkar vi anstränga oss för att äventyra vår överlevnad. Vi intalar oss att det inte är så allvarligt, eller till och med att det inte händer. Vi trappar upp förstörelsen. Vi byter ut våra vanliga bilar mot suv:ar, gör långflygningar till Oblivia och bränner upp allt i en sista frossa. I våra bakhuvuden finns en röst som viskar: ”Om det verkligen vore så allvarligt skulle någon stoppa oss.”

Om vi överhuvudtaget uppmärksammar de här frågorna, så gör vi det på sätt som är futtiga, symboliska och komiskt oproportionerliga till omfattningen av vår besvärliga situation.

Det är, i vår reaktion på vad vi vet, omöjligt att urskilja vår överlevnadsinstinkts överlägsenhet.

Kaskad av kaos

Det här är vad vi vet. Vi vet att våra liv är helt och hållet beroende av komplexa naturliga system: atmosfären, havsströmmar, jorden, planetens väv av liv. Folk som studerar komplexa system har upptäckt att de beter sig konsekvent. Det spelar ingen roll huruvida systemet är ett banknätverk, en nationalstat, en regnskog eller en antarktisk shelfis. Dess beteende följer särskilda matematiska regler. Under normala förhållanden reglerar systemet sig självt och upprätthåller ett jämviktsläge. Det kan absorbera påfrestningar till en viss punkt. Men sedan vänder det plötsligt. Det passerar en brytpunkt, en så kallad tipping point, och faller sedan in i ett nytt jämviktsläge, vilket ofta är omöjligt att återgå från.

Den mänskliga civilisationen är beroende av rådande jämviktsläge. Men över hela världen verkar avgörande system närma sig sina tipping points. Om ett system kraschar kommer det sannolikt att dra andra med sig i fallet, och utlösa en kaskad av kaos, även kallad systemisk miljökollaps. Det var detta som inträffade under tidigare massutrotningar.

Här är ett av de många sätt det kan ske på. Ett savannbälte, kallat Cerrado, täcker centrala Brasilien. Dess vegetation är beroende av att det bildas dagg, vilket i sin tur är beroende av att djuprotade träd drar upp grundvatten och sedan släpper ut det i luften genom sina blad. Men under de senaste åren har enorma områden av Cerrado skövlats för att odla grödor – mestadels soja för att föda världens kycklingar och grisar. När träden fälls blir luften torrare. Detta innebär att mindre växter dör, vilket leder till att ännu mindre vatten cirkulerar. I kombination med global uppvärmning, varnar en del forskare, kan den här onda cirkeln – snart och plötsligt – förvandla hela systemet till öken.

Systemisk kollaps

Cerrado är källan till några av Sydamerikas stora floder, däribland de som rinner norrut in i Amazonbäckenet. När floderna förses med mindre vatten kan påfrestningarna på regnskogarna förvärras. De mörbultas med en dödlig kombination av skövling, bränder och uppvärmning, och hotas redan av en möjlig systemisk kollaps. Cerrado och regnskogen skapar båda ”floder på himlen” – strömmar av fuktig luft – som fördelar nederbörd runt om i världen och hjälper till att driva den globala cirkulationen: luftens och havsströmmarnas rörelser.

Den globala cirkulationen verkar redan vara i riskzonen. Exempelvis det atlantiska cirkulationssystemet Amoc (Atlantic meridional overturning circulation), som för värme från tropikerna mot polerna, störs av Arktis smältande isar och har börjat försvagas. Utan det skulle Storbritannien ha ett klimat som liknar Sibiriens.

Amoc har två jämviktslägen: av och på. Det har varit på i nästan 12 000 år, efter ett förödande av-läge som varade i 1 000 år och kallas yngre dryas (12 900 till 11 700 år sedan), vilket orsakade en global spiral av miljöförändringar. Allt vi känner och älskar är beroende av att Amoc står kvar i på-läget.

Oavsett vilka komplexa system som studeras, så finns det ett sätt att avgöra huruvida det närmar sig en tipping point. Dess beteende börjar svaja. Ju närmare det kommer sin kritiska tröskel, desto större ostadighet.

Det vi har sett i år är en stor global svajning, då jordens system börjar kollapsa.

Värmekupolerna över Nordamerikas västra kust, de enorma bränderna där, i Sibirien och runt Medelhavet, de dödliga översvämningarna i Tyskland, Belgien, Kina, Sierra Leone – allt det här är signaler som, på klimatmorse, stavas ”mayday”.

Kaka istället för klimatkris

Man kanske förväntar sig att en intelligent art bemöter de här signalerna snabbt och slutgiltigt, genom att radikalt förändra sitt förhållande till den levande världen. Men det är inte så vi funkar. Vår stora intelligens, vårt högt utvecklade medvetande som en gång tog oss så långt, arbetar nu emot oss.

En analys av miljöorganisationen Albert, som jobbar för att främja hållbarhet inom film och tv, fann att ordet ”kaka” nämndes tio gånger oftare än ”klimatförändringar” i brittiska tv-program under 2020. ”Skotska ägg” nämndes dubbelt så många gånger som ”biologisk mångfald”. ”Bananbröd” slog ”vindkraft” och ”solkraft” tillsammans.

Jag inser att media inte är samhället och att tv-stationer har ett intresse i att lyfta fram bananbröd och skådespel. Vi kan diskutera i vilken omfattning media antingen speglar eller genererar en aptit för kaka, snarare än klimat.

Men jag misstänker att, av alla de sätt vi kan mäta våra framsteg för att förhindra en systemisk miljökollaps på, så är förhållandet kaka-klimat det avgörande indexet.

Världen går under i trams

Det rådande förhållandet speglar ett beslutsamt engagemang i irrelevans när vi står inför en global katastrof. Lyssna på nästan vilken radiostation som helst, när som helst, så får du höra den frenetiska distraktionen i full gång. Samtidigt som – runt om i världen – skogsbränder härjar, översvämningar sveper bilar av gatorna och skördar torkar, kommer du att höra en debatt om huruvida man ska sitta ned eller stå upp när man tar på sig strumporna, eller en diskussion om charkbrickor för hundar.

Jag hittar inte på de här exemplen, jag kom över dem när jag hoppade mellan kanaler på dagar då klimatkatastrofer inträffat.

Om en asteroid skulle vara på väg mot jorden, och vi satte på radion, skulle vi förmodligen höra: ”Så, dagens heta ämne är: Vad är det roligaste som någonsin hänt dig medan du ätit en kebab?”

Det är så här världen går under: inte med en smäll utan med trams.

När vi nu står inför kriser vars omfattning saknar motstycke, fylls våra huvuden med ihållande pladder. Trivialiseringen av det offentliga livet skapar en loop: det blir socialt omöjligt att prata om något annat. Jag föreslår inte att vi bara ska diskutera den överhängande katastrofen. Jag är inte emot trams. Det jag är emot är inget annat än trams.

Det är inte bara på musik- och underhållningskanalerna som den här dödliga lättvindigheten råder. Det mesta av de politiska nyheterna är inget annat än hovskvaller. Vem är inne, vem är ute, vem sa vad till vem? De undviker omsorgsfullt det som finns därunder: de mörka pengarna, korruptionen, maktens förflyttning bort från den demokratiska sfären, den annalkande miljökollapsen som gör deras besattheter meningslösa.

Jag är säker på att det inte är medvetet. Jag tror inte att någon, ställd inför möjligheten av systemisk miljökollaps, säger till sig själv: ”Fort nu, byt ämne till charkbrickor för hundar.” Det sker på en djupare nivå än så. Det är en undermedveten reflex som säger mer om oss än vad våra medvetna handlingar gör. Pladdret på radion låter som de avlägsna signalerna från en döende stjärna.

Det finns arter av nattsländor vars överlevnad är beroende av att de bryter vattenytan i en flod. Honan tränger igenom den – ingen liten bedrift för en så pass liten och späd varelse – och simmar sedan längs vattenpelaren för att lägga sina ägg på flodbädden. Om hon inte kan punktera ytan så kan hon inte sluta livets cirkel och hennes avkomma dör med henne.

Det här är också mänsklighetens historia. Om vi inte kan tränga igenom distraktionens glasartade yta och inlåta oss i det som ligger därunder, så kommer vi inte säkra överlevnaden för våra barn eller, kanske, vår art. Men vi verkar oförmögna eller ovilliga att bryta ytan. Jag tänker på detta märkliga tillstånd som vår ”ytspänning”. Det är spänningen mellan vad vi vet om krisen vi står inför, och det lättsinne med vilken vi distanserar oss från den.

Experter på självbedrägeri

Ytspänningen dominerar även när vi påstår oss bemöta förstörelsen av våra livsuppehållande system. Vi fokuserar på vad jag kallar mikrokonsumistiskt nonsens (MKN): pyttesmå frågor som sugrör och kaffemuggar av plast, istället för de enorma strukturella krafter som driver oss mot katastrof. Vi är besatta av plastpåsar. Vi tror att vi gör världen en tjänst genom att köpa tygkassar istället, trots att miljöpåverkan, enligt en uppskattning, av att producera en tygkasse i ekologisk bomull motsvarar produktionen av 20 000 plastpåsar.

Vi är med rätta upprörda över bilden av en sjöhäst med svansen slingrad runt en tops, men till synes obekymrade över fiske­industrins utslagning av hela ­marina ekosystem. Vi säger ”usch” och skakar på våra huvuden och fortsätter att äta oss igenom livet i haven.

Ett företag vid namn Soletair Power uppmärksammas stort i media för sitt påstående att de ”bekämpar klimatförändringar” genom att fånga koldioxiden som andas ut av kontorsarbetare. Men dess koldioxidsugande apparat – ett miljökostsamt torn av stål och elektronik – suger bara upp ett kilo koldioxid på åtta timmar. Mänskligheten producerar, främst genom att bränna fossila bränslen, ungefär 32 miljarder kilo koldioxid under samma tid.

Jag tror inte att vårt fokus på mikroskopiska lösningar är en tillfällighet, även om det är omedvetet. Vi är alla experter på att använda det bra vi gör för att skymma det dåliga. Rika människor kan intala sig själva att de blivit gröna för att de återvinner, samtidigt som de glömmer att de har ett andra hem (vilket, vågar jag påstå, är det mest extravaganta av alla deras angrepp på den levande världen, då ännu ett hus måste byggas för att inhysa den familj de flyttar på). Och jag misstänker att vi – i någon djup, oupplyst vrå av våra medvetanden – försäkrar oss själva att om våra lösningar är så små kan inte problemet vara så stort.

Förflyttning av skuld

Jag säger inte att de små sakerna inte har betydelse. Jag säger att de inte ska ha så stor betydelse att de överskuggar sådant som har större betydelse. Varje liten sak räknas. Men inte så mycket.

Vårt fokus på MKN ligger i linje med storbolagens agenda. Den medvetna ansträngningen att stoppa oss från att se det större sammanhanget inleddes 1953 med en kampanj som hette ”Håll Amerika vackert!”. Den startades av förpackningstillverkare, motiverade av de vinster de kunde göra genom att ersätta återanvändbara förpackningar med engångsplast. Framför allt ville de hejda delstatslagar som insisterade på att glasflaskor skulle återlämnas och återanvändas. Håll Amerika vackert flyttade skulden för den tsunami av plastskräp som tillverkarna orsakade, till nedskräparna.

Kampanjen ”Älska där du bor” – som lanserades i Storbritannien 2011 av Håll Storbritannien rent, Imperial Tobacco, McDonald’s och godistillverkaren Wrigley – verkade, anser jag, spela en liknande roll. Den hade den extra bonusen – då den syntes flitigt i skolornas klassrum – att den gav Imperial Tobacco exponering bland skolbarn.

Storbolagens fokus på nedskräpning, vilket förstärks av media, förvränger vår syn på alla miljöfrågor. Till exempel så kom en nyligen utförd undersökning om allmänhetens uppfattningar om flodföroreningar fram till att ”skräp och plast” var den avgjort största orsak som folk angav. I verkligheten är den främsta källan till vattenföroreningar jordbruk, följt av avlopp. Skräp ligger långt ned på listan. Det är inte det att plast är oviktigt. Problemet är att det nästan är den enda historia vi känner till.

2004 tog reklambyrån Ogilvy & Mather, när de jobbade för oljejätten BP, denna förflyttning av skuld ett steg längre genom att uppfinna det personliga koldioxid­avtrycket. Det var en användbar innovation, men fick också till följd att de politiska påtryckningarna flyttades från producenterna av fossila bränslen till konsumenterna.

Social förlägenhet

Oljebolagen slutade inte där. Det mest extrema exemplet jag sett var ett tal 2019 av oljebolaget Shells vd, Ben van Beurden. Han instruerade oss alla att ”äta i säsong och återvinna mer”, och kritiserade offentligt sin chaufför för att ha köpt en kartong jordgubbar i januari.

De senaste 50 årens stora politiska övergång, pådriven av storbolagens marknadsföring, har varit ett skifte från att bemöta våra problem kollektivt till att bemöta dem individuellt. Med andra ord så har den förvandlat oss från medborgare till konsumenter. Det är inte svårt att förstå varför vi har drivits in på den här vägen. Som medborgare, som går samman och kräver politiska förändringar, är vi mäktiga. Som konsumenter är vi nästan maktlösa.

I sin bok ”Life and fate” noterar den ryske författaren Vasily Grossman att när Stalin och Hitler satt vid makten var lydnad ”en av de mest förvånande mänskliga egenskaper som kom i dagen vid den här tiden”. Instinkten att lyda, observerade han, var starkare än instinkten att överleva. Att agera ensamma, att se oss själva som konsumenter, att fixera på MKN och sinnesbedövande strunt­saker, till och med när systemisk miljökollaps hotar: de är alla former av lydnad. Vi skulle hellre stå inför civilisationens död än den sociala förlägenhet som kommer av att lyfta obekväma ämnen, och de politiska bekymmer som det medför att motstå mäktiga krafter. Lydnadsreflexen är vår främsta brist, den skavank i  den mänskliga hjärnan som hotar våra liv.

Skymtar fram ur djupen

Vad ser vi om vi bryter ytspänningen? Det första vi råkar på, som skymtar fram ur djupen, borde nästan skrämma oss från vettet. Det kallas tillväxt. Ekonomisk tillväxt hyllas allmänt som något bra. Regeringar mäter sin framgång i sin förmåga att leverera det. Men tänk efter ett ögonblick vad det betyder. Säg att vi uppnår det blygsamma målet, som lyfts fram av organ som Internationella valutafonden och Världsbanken, på tre procent global tillväxt om året. Det innebär att all ekonomisk aktivitet vi ser i dag – och det mesta av den miljöpåverkan den orsakar – fördubblas på 24 år, med andra ord till 2045. Sedan fördubblas den igen till 2069. Sedan igen till 2093. Det är som Geminoförbannelsen i ”Harry Potter och dödsrelikerna”, vilken mångdubblar skatten i Lestrangevalvet tills den hotar att krossa Harry och hans vänner till döds. Alla de kriser vi försöker förhindra idag blir dubbelt så svåra att bemöta när den globala ekonomiska aktiviteten fördubblas, sedan dubblas igen, och dubblas igen.

Har vi nått botten än? Långt­ifrån. Geminoförbannelsen är bara ett utfall av något vi knappt vågar nämna. Precis som det en gång i tiden var blasfemiskt att använda namnet Gud, verkar till och med ordet, i det artiga samhället, vara tabu: kapitalism.

De flesta människor brottas med att definiera det system som dominerar våra liv. Men om man pressar dem kommer de sannolikt att mumla något om hårt arbete och företagsamhet, om att köpa och sälja. Det är så systemets förmånstagare vill att det ska förstås. I verkligheten så samlas inte de stora förmögen­heter som förvärvas under kapitalismen ihop på det här sättet, utan genom plundring, monopol, följt av arv.

En uppskattning menar att britterna, under loppet av 200 år, sög ut 45 000 miljarder dollar, i löpande priser, från Indien. De använde de här pengarna för att finansiera industrialiseringen hemma och koloniseringen av andra länder, vars rikedomar sedan plundrades i sin tur.

Plundringen sker inte bara över geografi, utan också över tid. Våra ekonomiers uppenbara välmående idag, bygger på att vi stjäl naturtillgångar från framtida generationer. Det är det här oljebolagen, som försöker distrahera oss med MKN och koldioxidavtryck, gör. Denna stöld från framtiden är motorn i den ekonomiska tillväxten. Kapitalismen, som låter så rimlig när den förklaras av en mainstreamekonom, är ur ekologisk synvinkel inget annat än ett pyramidspel.

Är det här flodbädden? Nej. Kapitalismen är bara ett verktyg för att söka nå något ännu större. Välstånd.

Hypnotiserande saga

Det spelar knappast någon roll hur grön du tror du är. Den huvudsakliga orsaken till din miljöpåverkan är inte din attityd. Det är inte ditt sätt att konsumera. Det är inte de val du gör. Det är dina pengar. Om du har ett överskott av pengar så spenderar du dem. Medan du kanske intalar dig själv att du är en grön megakonsument, så är du i verkligheten bara en megakonsument. Det är därför de väldigt rikas miljöpåverkan, hur korrekta de än må vara, är betydligt större än alla andras.

Att förhindra en global uppvärmning över 1,5 grader innebär att våra genomsnittliga utsläpp inte bör överstiga två ton koldioxid per person och år. Men den rikaste procenten av världens befolkning producerar i genomsnitt över 70 ton. Bill Gates släpper, enligt en uppskattning, ut nästan 7 500 ton koldioxid, främst genom att flyga sina privatjetplan. Oljemagnaten Roman Abramovich, menar samma siffror, producerar nästan 34 000 ton, till stor del genom att köra sin gigantiska yacht.

De åtskilliga hem som de ultrarika äger må vara utrustade med solpaneler, deras superbilar må vara elektriska, deras privatplan må drivas med biofotogen, men de här finjusteringarna gör ingen större skillnad på den samlade påverkan av deras konsumtion. I en del fall ökar de den. Den övergång till biobränslen som förordas av Bill Gates är nu en av de främsta orsakerna till förstörelse av livsmiljöer, då skogar fälls för att producera träpellets och flytande bränslen, och jordar förstörs för att framställa biometan.

Men än viktigare än de ultrarikas direkta påverkan är deras politiska och kulturella makt, med vilken de hindrar effektiv förändring. Deras kulturella makt bygger på en hypnotiserande saga. Kapitalismen intalar oss att vi alla är miljonärer i tillfälliga ekonomiska trångmål. Det är därför vi tolererar den. I verkligheten är en del personer extremt rika för att andra är extremt fattiga: enorm rikedom är beroende av exploatering. Och om vi alla skulle bli miljonärer skulle vi steka planeten på nolltid. Men sagan om utbredd rikedom, en dag, säkrar vår lydnad.

Sätt en rikedomsgräns

Den svåra sanningen är att vi, för att förhindra klimatkatastrof och ekologisk katastrof, måste skala ned. Vi måste utöva vad den belgiska filosofen Ingrid Robeyns kallar limitarism. Precis som det finns en fattigdomsgräns som ingen ska hamna under, så finns en rikedomsgräns som ingen ska överstiga. Det vi behöver är inte koldioxidskatter, utan förmögenhetsskatter. Det borde inte förvåna oss att ExxonMobil är för koldioxidskatt. Den är en form av MKN. Den bemöter bara en aspekt av den månghövdade miljö­krisen, medan den flyttar ansvaret från de stora bovarna till alla. Det kan vara högst regressivt, vilket betyder att de fattiga betalar mer än de rika.

Men förmögenhetsskatter angriper frågans kärna. De ska vara tillräckligt höga för att bryta spiralen med kapitaltillväxt och omfördela de rikedomar som samlats ihop av ett fåtal. De kan användas till att leda in oss på ett helt annat spår, ett som jag kallar ”privat tillräcklighet, offentlig lyx”. Det finns inte tillräckligt ekologiskt, eller ens fysiskt, utrymme på jorden för att alla ska kunna åtnjuta privat lyx, men det finns tillräckligt för att förse alla med offentlig lyx: praktfulla parker, sjukhus, simbassänger, konstgallerier, tennisbanor och transportsystem, lekplatser och aktivitetshus. Vi ska alla ha våra egna små domäner – privat tillräcklighet – men när vi vill sprida våra vingar så kan vi göra det utan att ta resurser från andra människor.

Genom att samtycka till den fortsatta förstörelsen av våra livsuppehållande system, till­godoser vi önskningarna från de ultrarika och de mäktiga bolag de kontrollerar. Genom att fortsätta sitta kvar på ytan, uppslukade av lättsinne och MKN, så ger vi dem ett socialt tillstånd att verka.

Du måste bli olydig

Vi kommer bara leva vidare om vi slutar att samtycka. Demokrati­förkämparna på 1800-talet visste detta, suffragetterna visste detta, Gandhi visste detta, Martin Luther King visste detta. Miljödemonstranterna som kräver systemförändring har också begripit denna fundamentala sanning. I Fridays for future, Green new deal rising, Extinction rebellion och andra globala uppror mot systemisk miljö­kollaps, ser vi människor, oftast unga, som vägrar att samtycka.

Vad de förstår är historiens viktigaste läxa.

Vår överlevnad hänger på olydnad.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson