Vänskap, Union, Broderskap… namnen hänger kvar sedan Sovjetåren då de byggdes för att transportera rysk gas och olja till stationer i Tyskland och Slovakien och sedan vidare in i Europa.
De pumpar fortfarande.
Dag och natt.
Samtidigt som unga ukrainare stupar, en efter en, i en kamp för att rädda sitt land från utplåning. En kamp som av många utmålats som rent existentiell.
70 000 döda. 10 000 civila.
Samtidigt som förrädare, kollaborantze, jagas med ljus och lykta i områden som befriats av ukrainska styrkor. I ett häpnadsväckande reportage publicerat strax innan jul berättade SvD:s Jenny Nordberg hur blotta misstanken om att du säljer din yoghurt till ryssar eller visat minsta sympati för fienden gör att du riskerar att kastas i fängelse efter en summarisk rättegång. De stödjer en ”dödskult”. De stränga krigslagarna stiftades bara ett par dagar efter invasionen.
Men dag och natt pumpar den ryska gasen och oljan ostörd genom de ukrainska rören. 300 000 fat olja om dagen och 40 miljarder kubikmeter gas årligen, enligt en uppskattning av Washington Post.
Hur är det möjligt?
Ukraina säger att kranarna måste stå öppna eftersom avtalen ingicks innan den ryska invasionen. Men det är rimligt att anta att alla inblandade tjänar så pass mycket pengar att ingen vill avbryta verksamheten. Enligt ett kontrakt från 2019 får Ukraina 70 miljarder kronor på fem år oavsett om ryssarna trycker in någon gas i ledningarna eller inte. Oljan drar in kanske 2 miljarder årligen. Under 2023 höjde Ukraina avgiften eftersom flödet av rysk olja ökade med 16 procent… ungefär samtidigt som man drog i gång en efterlängtad motoffensiv för att krossa det folkrättsvidriga och blodiga ryska övergreppet på sitt land.
Båda sidor behöver pengar för att finansiera dödandet av motståndarens unga män. Och Ukraina vill vara en pålitlig partner till sina allierade och gasberoende grannländer som är med och betalar för dödandet. Det har till och med argumenterats för att rörledningarna erbjuder ett visst skydd, eftersom ryssarna inte bombar exakt just där de går…
Känns det lite snopet?
Jag tänker på alla sanktioner nu. Och på debatten om att vi borde förbjuda rysk litteratur, för att skydda oss från dess skadliga inflytande. De har ju redan gjort det i Ukraina. Jag tänker på massakern i Butja. Ska vi köpa gas av den som gjorde det?
Jag är ledsen, men krig är aldrig totala.
De är aldrig kompromisslösa. Aldrig moraliska. Varje ädelt motiv trumfas alltid av pengar. Krig innebär alltid ett enormt hyckleri.
Men det är väldigt många fler än Ukrainas unga män som fått för sig att krigets principer är orubbliga. De anför internationell rätt, mänskliga rättigheter, nationens överlevnad och de där rent existentiella skälen som ska motivera unga män att kasta sig på bajonetterna. Särskilt de invandrare som tydligen inte längre kan bli svenskar om de inte är redo att stupa på slagfältet.
Men samtidigt som människor dör i diken i tron att de gör det enda rätta och det enda möjliga, så kommer alltid någon annan skita i allt det där de lär ut på Försvarshögskolan och istället försöka tjäna sig en hacka.
Ibland är det samma regering som skickat ut dig att dö i diket.
Just nu rasar en het debatt om att vänstern (främst Göran Greider) är naiv, eftersom den vågat ifrågasätta motiven bakom det krigshot som målades upp av ÖB och regeringen under konferensen Folk och Försvar. Ett hot som skrämde vettet ur svenska barn och fick medborgarna att bajsa i plastpåsar, innan Ulf Kristersson tog tillbaka det hela med några kryptiska formuleringar om att man måste kunna säga två saker samtidigt.
Stridsmoralen är skyhög.
SvD:s ledarsida menar att vänstern alltid misstänkliggjort militären. Aftonbladets ledarsida utbrister ampert att det inte är ÖB:s uppgift att trösta barn. Journalist-nestorn Peter Kadhammar skriver i samma tidning att vänstern är mähän som inte förstår hur verkligt hotet mot Sverige är. ”Vilka är det som inte gillar fred?” frågar han retoriskt med udden riktad mot Greider och Johannes Klenell på tidningen Arbetet.
Det är den näst fånigaste retoriska frågan som ställts sen 1971.
Ingen gillar fred just nu.
Vill Zelenskyj att kriget slutar? Inte om det kostar en millimeter ukrainskt territorium. Den striden har pågått sen 2014. Vill Ryssland ha vapenvila? Nej, uppenbarligen inte. Putin vill aldrig att striderna bedarrar. Då måste ett normalt samhälle byggas upp i östra Ukraina. I Ryssland måste krigslagarna tas bort, ”förrädare” rehabiliteras, veteraner hanteras och hans totala makt eroderas. Ett ändlöst krig är så mycket bättre. Gärna ett billigt, lågfrekvent, som håller legoknektarna sysselsatta så de inte gör uppror.
Vill Netanyahu ha fred? Då måste han ha en plan för Gazas framtid. Ockupera? Svälta ihjäl? Så länge bomberna faller är han en framgångsrik krigsherre. Han kommer till och med undan med att döda den gisslan han egentligen skulle frita. Sånt händer ju i krig.
Men bara i krig.
När vapnen läggs ner måste han stå till svars för alla döda.
Det finns alltid pengar, makt och affärsmöjligheter i krig och hot om krig. I östra Ukraina finns mineraler. Några av världens största fyndigheter av lithium – en metall många är redo att döda för i batteriernas tidsålder.
Vapenindustrin går för högvarv och den svenska regeringen behöver sina veliga krigshot för att tvinga fram finansieringen av Nato-medlemskapet. Att man samtidigt flexar musklerna för väljarna skadar inte.
Nyligen avslöjade Expressen att ÖB Micael Bydén startat ett konsultföretag tillsammans med sin partner Linda Staaf, underrättelsechef på Nationella operativa avdelningen. Ett bolag som ska verka inom den växande branschen: ”säkerhet”. Hot mot riket erbjuder närmast oändligt många affärsmöjligheter.
”Är det verkligen fred vi vill ha till varje tänkbart pris?”, sjöng Peter Kadhammars generationskamrat Mikael Wiehe 1971 – i en tid när maoister gjorde värnplikt för att infiltrera armén och inspirerades av den Nordvietnamesiska arméns gerillakrig.
Det är den fånigaste retoriska fråga som ställts.
Just nu verkar ingen vilja förlora pengar på något så banalt som fred. I alla fall så länge den ryska gasen kan fortsätta flöda in i Europa.
Så är det verkligen naivt att ifrågasätta motiven bakom varför och hur krig förs? Är det att förlora kontakten med verkligheten, som Peter Kadhammar påstår?
Nej, den verkliga naiviteten finns hos alla patriotiska högerdebattörer som drömmer om att väpnade strider ska skipa rättvisa, trygga nationens överlevnad och försvara högre värden.
