Pakten kommer antagligen bli svår att hålla. Det är så många kvinnor innan oss som misslyckats, som trots att de säkert haft liknande ambitioner inte kunnat låta bli att infantilisera sina söner och skydda dem från livets svårigheter. Som tänkt att de ska låta barnen växa upp och bli fria individer men som sedan fått en gullig pojke i knät och inte kunnat hantera att han någonsin skulle vara något annat än deras lilla älskling.
Det är åtminstone den bild jag får när jag pratar med mina tjejkompisar om deras killars mammor. En berättar att mamman varit avundsjuk på henne, en annan att mamman uttryckt att hon är alldeles för intensiv för hennes son, en tredje att mamman lägger sig i allt i sin sons liv, även nu när han har blivit pappa, och har ”åsiktstourettes” när det gäller barnuppfostran.
Det sjukaste en vän berättat för mig är att hennes ex:s föräldrar (här är även pappan skyldig) erbjöd honom hundra tusen kronor om han gjorde slut med henne.
I Johanna Frids nya roman ”Haralds mamma” utforskas relationen mellan modern och flickvännen. De två kvinnorna möts på en flygplats för att ta emot Harald som är på väg tillbaka från ett behandlingshem, men planet är försenat och mamman och flickvännen tvingas vänta tillsammans. På flygplatscaféet för de motvilliga, utdragna samtal om Harald.
”Han var så lycklig som liten. Han simmade som en säl. Klättrade som en apa. Gick och drog sig i pillesnoppen, han var så nyfiken”, säger mamman. ”Jag var där hela våren. Jag träffade honom varje dag. Jag satte mat på bordet och jag tvättade hans kläder och jag diskade hans disk och stagade upp honom för att han skulle kunna gå till jobbet på morgonen”, kontrar flickvännen.
”Vi åt kvällsmat vid åtta. Fisk. Mycket fisk. Harald är tokig i det. Det har han alltid varit. Fiskpinnar, fiskbullar, fiskfiléer – man kunde sätta vad som helst från havet framför den ungen smaskade han i sig det!”, fortsätter mamman. ”Jag ringde hans chef, hans fackförbund, psykiatrin, jag lyssnade när han grät och framförallt gjorde jag det enorma misstaget att kontakta dig. Jag tror att det är det största misstaget jag har begått i hela mitt liv”, säger flickvännen när konflikten stegrat.
Denna kukmätartävling i omtanke, i vem av kvinnorna som är bäst på att vara kvinna, dras till sin spets i romanen men existerar också i verkligheten.
Jag minns att min första pojkväns mamma kunde rynka på näsan åt mina, enligt henne alldeles för okänsliga skämt. ”Du får inte vara så hård mot honom”, kunde hon säga och lägga en hand på sin fullvuxna sons kind. Jag rös av obehag. En främmande kvinna som rörde vid min killes kropp på ett sätt som var varmt och kärleksfullt och som dessutom lade sig i hur jag betedde mig mot honom, var det sista jag ville ha i min relation.
”Jag ville skära bort hans mamma ur mitt liv på samma sätt som man avlägsnar en vårta från foten. Jag hade aldrig bett om henne. Ingen hade berättat för mig att hon var en del av paketet och att det var meningen att jag skulle tacka och ta emot och se nöjd ut”, kommenterar jaget i ”Haralds mamma” relationen med sin svärmor.
Så illa har det aldrig varit för mig. Men min första pojkväns mamma väckte definitivt en tävlingsinstinkt i mig. Jag ville att hon skulle tycka om mig men jag ville samtidigt inte anpassa mig efter henne. Jag ville bevisa för henne att hennes son inte var en ömtålig liten pojke längre. Att det senare skulle visa sig att han visst var det och att mamman hade rätt hela tiden, är en annan historia.
Måste mammor och flickvänner tävla på det här sättet? Självklart inte. Jag har vänner som älskar sina svärmödrar, en av dem menar till och med att hennes killes mamma är den största behållningen med relationen. Men jag tror att det kvinnliga mötet präglas av en annan konkurrens än mötet mellan en pojkvän och en pappa. Det finns en idé om att mammor alltid ska veta vad hennes barn behöver och det finns en idé om att flickvänner alltid ska veta vad hennes pojkvän behöver. Det finns dessutom ofta en son och pojkvän som är kuvad i förhållande till dessa idéer.
Ekvationen kompliceras ytterligare om man slänger in den sexuella aspekten. När Haralds mamma frågar hur länge Haralds flickvän och Harald har varit tillsammans tänker flickvännen ”det var i maj förra året din son knullade skiten ur mig för första gången”. Här delar paret något mamman rimligtvis inte är en del av, men som hon samtidigt på ett eller annat sätt måste förhålla sig till.
Hur man gör det varierar, ett sätt är att göra som deltagarna i den bisarra realityshowen ”Milf manor”.
I det kritiserade TV-programmet hamnar kvinnor över 40 på ett hotell i Mexico med män i 20-årsåldern. De alla är snygga, vältränade och nyfikna på att ”dejta över åldersgränserna”. Premissen är egentligen spännande som den är, men blir extra kittlande när det framkommer att kvinnorna också är mammor till de unga männen. Upplägget i kombination med en fri bar, en ständigt gassande sol och återkommande sexuella tävlingsmoment resulterar i en totalt gränslös freudiansk soppa.
”En så oidipal show kommer uppenbarligen skrämma upp folket. Jag menar, en kvinna som säger till sin son att han inte brydde sig om hennes enorma bröst när han ’sög på dem’ som bebis? Framför kamera? ’Provocerande’ är en underdrift”, skriver journalisten Katie Way i tidningen Vice.
Och visst, de semi-incestuösa inslagen är ibland närmast olidliga att titta på. Men vad som för mig blir ännu mer frustrerande är mammornas motsägelsefulla behov. Å ena sidan lägger de sig i sina söners dejter och uttalar sig kritiskt om de andra kvinnorna, å andra sidan hånglar de upp de unga männen som att det inte fanns någon morgondag. ”Jag vet inte om hon är din typ, hon har de breda höfterna men inte den stora rumpan”, säger en av mammorna till sin son för att kort därefter springa iväg på en supersexuell paddle board-dejt.
Nu får ni bestämma er, vill jag säga till dem, ni kan inte kontrollera era söner men samtidigt förvänta er att de andra sönerna ska gå med på vad som helst. Att många av dem dessutom klankar ner på sina exmän för att de var passiva och dåliga på att ta ansvar gör det hela ännu mer paradoxalt.
Det tar emot att ge kvinnor kritik för att de tar ansvar för sina barn. Jag har svårt att tro att mammor gullar med sina vuxna söner bara för att de tycker det är kul. Någonstans handlar det om att de tror att det behövs.
Samtidigt känner jag ofta att det är så jobbigt att killar har mammor. Eller snarare: att det är så synd att flickvänner har svärmödrar. Kanske framför allt: att det är så dumt att kvinnorollen fortfarande präglas av så krävande föreställningar om vilket ansvar man har som förälder.