Till mitt försvar är jag en millennial – generationen som vägrade växa upp. Mina vänners bokhyllor och vitrinskåp är fyllda med leksaker i originalförpackningar. Detaljerade ”Star wars"-farkoster och ståtliga ”He-man”-figurer som vi bara kunde drömma om som små men som vi köpt i efterhand, ständigt på jakt efter den barndom som runnit mellan våra fingrar.
Överallt tycks omvärlden bara bekräfta och uppmuntra vår leksaksvurm. Snart går Greta Gerwigs hajpade ”Barbie”-film upp på bio, men redan nu kan du se ”Transformers: Rise of the beasts” om förvuxna leksaksrobotar som kan förvandla sig till allt från bilar till dinosaurier. Och i augusti kliver ytterligare en stapelvara från min barndom upp på vita duken: de muterade ninjasköldpaddorna döpta efter italienska renässanskonstnärer.
Det är hög tid för mig att ta ansvar och be om ursäkt för det här. På sätt och vis är det mitt fel att det pågår ett eskalerande leksakskrig på biograferna. Det är ju trots allt min patologiskt plastsamlande generation som göder den här industrin. Inte är det en tillfällighet att de nämnda leksaksfilmernas regissörer – Seth Rogen, Greta Gerwig och Steven Caple Jr – alla är millennials.
Hur kommer det sig att vi 80-talister aldrig växte upp? Varför är vi så omogna?
Jag skriver ”Millennials don’t grow up” i Googles sökfält men hinner inte klart förrän jag får de autoifyllda förslagen ”Millennials don’t want to work”, ”Millennials don’t answer the phone”, ”Millennials don’t want to be managers” och ”Millennials don’t want to own homes”.
Ett nytt kaninhål öppnas upp framför mina fötter. Jag klättrar ner.
Kanske finns det en djupare förklaring till varför vi håller så krampaktigt hårt om våra My little ponys? Mer än att vi är hoarders med barnasinnet i behåll.
I en artikel i The New European från i våras utmålas millennials som den dömda generationen eftersom vi i högre grad än tidigare generationer är fast i skulder, inte har råd att köpa våra egna hem och kan se fram emot en ökad pensionsålder men lägre pensionspeng.
”Liksom alla i min generation är jag rädd för vad som komma skall och arg för vad som redan har skett”, skriver Michael Hobbes i en essä i Huffpost och beskriver en generation som blivit förstörd av ett samhällssystem skapat av – och för – generationerna som kom före dem. Samma system som förstås har påverkat Generation Z och gjort dem till vuxenbebisar, vilket Selma Brodrej konstaterade i Dagens ETC i juni.
Många i min kull kom ut i arbetslivet mitt i eller strax efter den kataklysmiska finanskrisen 2007 – 2008. Efter det har jobbsäkerheten konsekvent luckrats upp och ersatts med prekariat, gigekonomi och frilansknäck. Själv har jag haft betydligt fler tillfälliga uppdragsgivare än vad jag haft fasta arbetsgivare.
Det är inte barndomens leksaker som saknas oss, det är tryggheten vi förknippar med dem. Och i brist på trygghet, sparkonto, tillsvidareanställning och bostadsrätt försöker vi fylla hålen med ”Turtles” och ”Transformers” i obrutna förpackningar.
Att de flesta av oss bildar familj senare än generationen före oss handlar inte nödvändigtvis om att vi vill finna oss själva eller bocka av våra livsmål. Utan att det tar längre tid för oss att nå den ekonomiska och sociala lägstanivå som krävs för att ta hand om ett annat liv.
I ”Barbie”-filmen sker ett livsavgörande ögonblick när Barbie tvingas lämna sin leksaksutopi och kastas ut i den vuxna verkligheten. Som millennial kan jag relatera till det. Med skillnaden att jag är kvar i Barbies pastellfärgade Dream house och tittar ut – bara för att inse att det är lekrummet som är dystopin.
Läs mer:Selma Brodrej: Vuxenbebisarna är vår tids motståndsmän
