Vesna Prekopic skriver i Dagens Nyheter (16/10) om sin tid som rektor på en skola i ett ”utsatt område”. Bara en psykopat kan läsa texten utan att bli berörd. Det är en smärtsam skildring av en kvinna som inte lyckas utföra sitt jobb trots att hon anstränger sig till det yttersta. Ett vittnesmål från en professionell skolledare som blir nedbruten, hotad, utsatt för våld och efter 10 månader lämnar sitt arbete av säkerhetsskäl.

Det är starkt. Förnedringen är brutal och sker i rum de flesta av oss befunnit oss i. Svensk skola. Mardrömsplatsen, förknippad med rädsla för så många av oss. Jag minns doften av pojksvett och skolmat, den gången jag fick en hård knytnäve i ansiktet av en kille från parallellklassen efter att ha retat honom under en spansklektion och alla de gånger jag blev utslängd från klassrum för att jag störde. Cigg som tändes på toaletterna på skolans översta våning. Glasrutor som krossades av mina killkompisar under höstloven. Alla krissamtal med bekymrade lärare och ännu mer bekymrade föräldrar. 

Min tid på högstadiet var på många sätt fruktansvärd. Samtidigt var det bara en tonårsrevolt som gick över. 

I Sverige har barn med trygg bakgrund råd att fucka upp i några år, det löser sig oftast ändå. De vänner som inte hade samma stabila familj som jag fick det svårare. Ingen av dem jobbar med journalistik idag, vilket är synd. Deras röster behövs i tidningarna, inte minst i den debatt som blossat upp efter Vesna Prekopics text. I Expressen (18/10) använder Linda Jerneck artikeln för att argumentera för Tidöavtalets repressiva åtgärder mot invandrarbarn. Sakine Madon skriver i UNT (18/10), med hänvisning till Vesna Prekopics erfarenheter, att invandrarföräldrar måste få mer information om att barnaga är olagligt i Sverige eftersom barn som blir slagna ofta själva börjar slå. 

I kommentarsfältet under DN-texten går det att läsa 290 kommentarer, de flesta översvallande positiva. Många tackar Vesna Prekopic för att hon uppmärksammar frågan och berättar om liknande erfarenheter från skolväsendet. Andra passar på att raljera över vänsterns fjollidéer om lågaffektivt bemötande och skriver om hur bra det är att vi äntligen fått en regering som vågar ta tag i dessa frågor på riktigt. 

Det brukar talas om att journalister ska styras av konsekvensneutralitet. Alltså: journalister ska föra fram information utan att ta hänsyn till konsekvenserna av den informationen. Om Vesna Prekopic blir slagen av ett barn med invandrarbakgrund ska hon kunna skriva det även om det leder till att en grupp som redan är misstänkliggjord blir ännu mer misstänkliggjord. 

Men när det handlar om en utsatt grupp, som dessutom består av minderåriga, finns det anledning till att vara extra vaksam. En minderårig har inget utrymme att berätta sin version medialt, vilket gör konsekvenserna brutalare eftersom berättelsen blir mer likriktad. På samma sätt som det finns anledning att vara försiktig när man rapporterar inifrån psykvården finns det anledning att vara det när det handlar om barn, och familjer, i kris. Det är en fråga om integritet och vilka röster som har möjlighet att försvara sig. 

Jag tror inte det är en slump att DN valde att publicera texten om skolan just förra helgen. Retoriken kring barn i förorterna har skruvats upp rejält och det sägs, både från politiken och journalistiken, att det är slutdaltat med de unga pojkarna nu. Det är dags att ta i med hårdhandskarna. Och till viss del håller jag med, det eskalerande våldet är förödande för alla inblandade. Att Vesna Prekocic berättar om hur det drabbade henne i sin yrkesroll som rektor och skammen hon känt efter det är uppenbarligen ett perspektiv många saknat. 

Vi ska prata om de här frågorna men det måste göras på rätt sätt. Jag hade önskat att Vesna Prekopic vågade gå den svåra vägen i sin text, att hon var mer konstruktiv och mindre fokuserad på känslor. Att hon, istället för att måla upp minderåriga individer som ansvariga för att skolor inte fungerar, pekade på var i samhällsbygget det brister. Hon skriver: ”Vi tänker oss barn som oskuldsfulla, lätta i sinnet, med ljusa drömmar om sin framtid, med evigt hopp om att allt kan bli bättre. Är det därför vi hör så få berättelser om de barn som brukar våld?”. 

Och jag undrar när vi senast hörde en berättelse om en oskuldsfull pojke från förorten som är lätt i sinnet? När han uppmärksammades i ett sammanhang som handlade om något annat än våld? Vi har precis tagit oss igenom en valrörelse där den absolut mest centrala frågan handlat om unga mäns våldsutövning i förorterna. Vi har just fått en regering som driver denna fråga mer aggressivt än någonsin tidigare samtidigt som medierna bevakar ämnet mer än vid någon annan tidpunkt. Det är för mig besynnerligt hur någon kan påstå att vi pratar för lite om barn som brukar våld när det på riktigt varit i princip det enda vi pratat om de senaste månaderna. 

Det är inte Vesna Prekopics fel att hennes erfarenheter nu används för att förespråka en politik som på många sätt kränker barns rätt att vara just barn. Men jag tror det hade gått att skriva samma artikel utan att öppna dörren till SD och utan att måla upp barnen som de onda. Kanske hade det till och med blivit bättre. I alla fall mer sant.