2003, för ungefär exakt 20 år sedan handlade det inte om fiskar. Då handlade det om människor. Frågan var huruvida USA skulle invadera Irak – vilket ofrånkomligen skulle leda till stora mängder civila dödsoffer – eller om de inte skulle göra det.
PM Nilsson, då chef för Expressens ledarsida, hörde till sidan som tyckte att masslakten var en bra idé. Detta kom inte som en överraskning för någon. Redan 2001, när Bush proklamerade sitt globala krig mot terrorismen, ställde han upp som påhejare för dennes ambitioner att kolonisera Mellanöstern. ”Dags att bli imperialist!” utbrast Nilsson då på Expressens ledarsida.
När det ett par år senare var dags för Irak var ledarskribenten alltså lika entusiastisk. Nu fick irakierna äntligen hjälp att störta sin diktator, som han uttryckte det. De som vågade påpeka att kriget skulle leda till massdöd – och att det var ett resultat av amerikansk oljeimperialism – kallades antisemiter av Nilsson.
”Ibland undrar jag om det inte var en pogrom som gick den vintern, med amerikanen som ställföreträdande jude”, skrev han senare om det europeiska krigsmotståndet.
Den enda pogromen som pågick det året var förstås den där amerikanska soldater, med sina Humvee-truckar och sina granatkastare, drev oskyldiga irakier, i bästa fall, från sina hem, i värsta fall, i döden. Men den pogromen struntade Nilsson i. I stället tittade han beundrande på de så kallade neo-konservativa makthavare som styrde slakten från Washington:
”De är övertygade om att USA i kraft av sin styrka har ett unikt ansvar för att sprida frihet över världen. Termen neokonservativ är hämtad från 1800-talets brittiska imperialister som också ansåg att de hade en världsförbättrande plikt.”
Som att 1800-talets ”Utrota varenda jävel”-politik var något att se upp till, något att sträva efter.
2006 – när dödssiffrorna var så höga, och Irak så till grunden nedkastat i kaos, att det inte längre gick att förneka USA:s misslyckande – erkände Nilsson att han haft fel. I alla fall lite fel. Visst har de som stödde kriget, skrev han, ”haft många skäl att bli bekymrade under de två år som gått.” Det hade gjorts en del misstag i hur kriget utfördes, men på det stora hela fanns det ”faktiskt få skäl att ompröva världsbilden av USA som demokratins och frihetens yttersta skyddsmakt”.
PM Nilsson var inte ensam om att under vintern och våren 2003 hetsa för krig. Flera av dem som gjorde det kommer 20 år senare sitta på maktpositioner i svensk politik och media.
Här hittar vi till exempel ”den värdiga liberalismens” ansikte utåt, Peter Wolodarski. 2003 skötte han Tysklandsbevakningen för DN:s ledarsida. I vårt södra grannland var motståndet till kriget stort både hos regeringen och befolkningen. Den krigspositive Wolodarski förstod inte varför.
”Det kokar i det här landet. Och det kokar trots att kriget gick långt bättre än förväntat, trots att det inte blev några starka flyktingströmmar, trots att förutsägelserna om 100 000-tals döda inte slog in, trots att Turkiet inte invaderade norra Irak och trots att Saddam Husseins skräckvälde snabbt kollapsade”.
När Wolodarski skrev detta hade kriget pågått i en dryg månad. I stort sett allt som han gladde sig åt inte hade hänt skulle förstås hända de kommande åren. Men det var han glatt ovetande om. I stället valde han att håna de tyskar som var emot kriget, kalla dem för naiva fredsälskare, samt beskylla dem för anti-amerikanism.
En annan som tyckte att det var kanon med krig var LUFs dåvarande ordförande Fredrik Malm (idag Liberalernas utrikespolitiska talesperson) i en intervju med DN anklagade han de politiska partier som motsatte sig en invasion av Irak för att vara fega.
En fjärde påhejare var Sveriges nuvarande biståndsminister, Johan Forsell. 2003 var han vice ordförande för Moderata ungdomsförbundet och en stark förespråkare av Irakkriget. Tillsammans med förbundsstyrelseledamoten Oskar Öholm (idag vd för en organisation som samlar Stockholms fastighetsägare) skrev han det 13-sidor långa dokumentet ”Frihet väger tyngre än folkrätt”, som var tänkt att ge unga MUF:are argument för kriget. Bara namnet låter som något Putin basunerar ut för att rättfärdiga invasionen av Ukraina.
I artikeln ges stort utrymme till lögner om att Irak skulle ha massförstörelsevapen. Att kriget egentligen handlar om att USA vill utöka sina oljeresurser nekar MUF:arna till – men om det nu skulle vara så, skulle det vara lugnt eftersom ”så länge som konsekvensen faktiskt blir att Iraks diktatur faller, borde det vara tillräckligt för att ge aktionen vårt stöd.”
Att personen som skrev detta idag har det yttersta ansvaret för Sveriges kontakter med länder vi ger bistånd till borde göra till och med liberaler illamående.
Konsekvenserna av USA:s invasion är idag vida kända. Den ledde till 100 000-tals civila dödsoffer, grundandet av Islamiska staten och ett besinningslöst våld som fortsätter in i våra dagar. Konsekvenserna för de svenska politiker och opinionsbildare som helhjärtat stödde mördandet? Inga. I det svenska etablissemanget bryr man sig nämligen mer om ålar än om människor – i alla fall bruna människor i fattiga länder.
