Jag var en förbittrad, besviken student som hade hoppats på mer. Hoppats på en plats där elever och lärare ställde krav på varandra.
Tidigare i december i år publicerade Journalisten en krönika av JMK-läraren Jesper Huor. Han beskriver de kommande nedmonteringarna på skolan. Hur Nils Funcke, som är Sverigeledande inom yttrande- och tryckfrihetsfrågor, inte ersatts sedan han gått i pension. Hur studenter ska bli fler och lärarskaran mindre. Hur man talade mindre om uppdraget på mötena och mer om regler. Om ”evalueringstal”, ”styrdokument” och ”stärkta administrativa processer”.
Jag hade Huor som lärare i ett par kurser. Han var – precis som många av lärarna – kompetent, pedagogisk utan lärarutbildning (tror jag) och framför allt hade han en passion för journalistik. En passion som aldrig riktigt kunde få växa inom fakultetens väggar.
Då var diskussionen om nedskärningar ännu inte verklighet, men problemen han fruktar fanns redan då. Så när jag läste hans krönika återvände jag efter några år till mitt manifest.
Det var högtravande och präktigt, men i stora stycken kände jag att det alltjämt var ganska träffsäkert.
Jag skriver om hur våra lärare inte gav tillräckligt nagelfarande kritik, och hur den alltid var för snäll. Hur detta inte gav oss elever verktyg att utveckla eller ens anledning att ifrågasätta vårt journalistiska språk. Hur vi vid ett första seminarium fick höra att betygen är obetydliga så länge man får godkänt, vilket om än sant för framtiden i branschen är att underkänna vikten av utbildningen. Hur skolan befann sig i en självförtroendekris, där man skulle vara både akademisk och praktisk och knappt blev varken eller. Hur man som student inte kände anledning att imponera på våra lärare eftersom kritiken var så svag och hur de låga kraven fostrade en lättja bland studenterna. En omotiverad elevskara på väg in i en bransch det var svårt att känna arbetsrättsligt och ekonomiskt hopp inför.
”Om det inte finns medel nog att ha lärare som fyller våra dagar med praktiskt arbete och uppgifter som man med ett uns press och stress skulle finna viktiga för att bli bättre kanske det finns anledning att tänka om” skrev jag då.
Mitt manifest besvarades efter att jag skickade det till rektorn med att det alltid är bra med elevers perspektiv.
”På kort sikt, om inget förändras, uppmanar jag alla unga med journalistdrömmar att undvika JMK och söka sig annorstädes” skriver Jesper Huor nu.
Jag tyckte det var sant då och det riskerar att bli skoningslöst sant nu.
Men frågan är vart de ska söka sig. Kanske till folkhögskolornas ettåriga program. Men att de skulle täcka mer på ett år än JMK gör på tre är osannolikt. Även om till exempel Skurup och Jakobsberg utifrån vittnesmål från branschkollegor framstår som mer effektiva.
Det ska tilläggas att Sandra Foresti på JMG i Göteborg instämmer i bilden som Huor tecknar. Det här är alltså inte ett lokalt problem, eller ens ett skolproblem, utan kan mycket väl bli ett branschproblem. Ja, ett demokratiproblem.
Jag riktar väldigt lite kritik mot lärarna på skolan, utan som nästan alltid är det en fråga om resurser. Så när prefekten för institutionen och dekanen på humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet svarar Huor att det mest verkar som att han känner ”frustrationen över en ökande arbetsbörda och en större detaljstyrning” är det lika skamlöst som kalkyltillvänt.
Jag kan tycka att lärarna på JMK borde ha varit mer kritiska till utbildningen de hade möjlighet att ge även på min tid. Sedan jag slutade har vi sett en inflation och lågkonjunktur som gjort journalistiken, jämsides med vartannat, viktigare och mindre. Nedskärningar fortsätter att drabba såväl stora koncerner som små mediehus.
Samtidigt berättar Huor att klasserna växer medan resurserna minskar. Följden av detta blir rimligtvis fler, men sämre journalister – i en tid då redan arbetande journalister förlorar jobbet på arbetsplatser som inte har någon plan för kompetensförsörjning. Mina gamla klasskamrater åker in och ut i olika las-snurror.
Huor avslutar sin krönika med att föreslå att man på lång sikt kanske ska bryta sig loss och skapa en autonom konstnärlig skola i stil med SKH eller Konstfack.
Det var allt jag ville när jag gick på JMK. Färre elever, bättre elever som kommer in på godare grunder än gymnasiebetyg. Och med lärare som har tid att drilla dem.
Eftersom, för att återigen citera min gamla lärare:
”Journalistik är ett hantverk, ett kall, en konst.”
Lägg ner JMK. Slå er fria. Gör om, gör rätt.
