Hon hann knappt läsa klart den första innan hon kräktes.
Efter den andra föll hon fritt. Hon blev suicidal.
Var karriären över?
”Karin” försökte förklara sin extrema reaktion för reportern Ellinor Skagegård:
”Det var hur recensionen skrevs, så elakt. Det var som att bli förnedrad, förolämpad, pryglad på torget, Någonting som jag har arbetat med så himla hårt, och så blir jag bara förlöjligad, ironiserad över”.
Det var svårt att inte känna sympati. ”Karin” hade investerat år av sitt liv i ett storslaget projekt, men det fungerade inte.
Publiken buade och lämnade salongen.
Nästan alla genomlider liknande upplevelser i sina yrkesliv. Du startar din drömpizzeria men ingen vill komma dit. Du ställer dig på scenen och ölburkarna kommer flygande. Du kan inte ta skiften som arbetsgivaren ger dig och får sparken under förnedrande former.
Vi som jobbar i de kreativa näringarna måste hacka i oss att till slut kommer alltid någon yngre och snyggare och tar våra jobb.
Du kommer att förlora din udd, var så säker.
Och du kommer att gråta när någon berättar att det har hänt.
Anonymiteten till trots har jag nog aldrig läst någon beskriva sin osunda relation till kritiken så uppriktigt. Men att det var just litteraturkritiken som visade sig vara rent livsfarlig förvånade mig inte det minsta.
Inför kritiken är litteraturbranschen lika neurotisk som en oälskad mor
Reportaget publiceras efter att en fascinerande debatt om självupptagna författare inletts av kritikern Mikaela Blomqvist på Göteborgs-Posten. Kanske kan den sammanfattas med att det inte nödvändigtvis blir litteratur bara för att du lyckas beskriva en mänsklig erfarenhet.
Hon synade en författarkår som vill spegla sig själv, men inte har en aning om varför de valt just bokstäver att göra det med. Mitt i en samtid där läsandet börjat kapitulera för lyssnandet och tittandet så har de inget svar på hur man gör text estetiskt meningsfull. Bokstäverna är en kanal för deras känslor, men de skriver som om hundra år av modernism inte existerat.
Klart en kunnig kritiker blir frustrerad.
Hennes inlägg missförstods av en kör författare, som alla uppfattade det som en kritik av autofiktionen som genre, men ack nej, ingen vill förvägra er rätten att skriva om er själva! Ni är unga och vackra och har framtiden för er. Ni vill veta vem som ligger med vem och vem som tog mest ladd förra helgen. Era böcker ska handla om er totala självbespegling och varför ni skäms för den, inget annat.
Själv vill jag helst läsa böcker om döden. Och historien. Gärna i kombination.
Men framförallt om döden.
Fram till 40 måste man försöka lära sig leva. Efter 40 ska man lära sig att dö. Litteratursmaken blir därefter.
Kanske därför är jag en av de 500 svenskar som fortfarande vill läsa Dag Solstad. Jag vill läsa böcker om män som får jobb på Statoil. Går i pension, Och ja, dör. De där böckerna som Patrik Lundberg lite försynt hånade när han försökte ge Blomqvist svar på tal i Dagens Nyheter.
Ett oerhört svenskt Saltsjöbadsavtal där bägge parter har ett överordnat gemensamt intresse: litteraturen
I centrum för Blomqvists text stod en recension som skakat om minst lika mycket som Karins, kanske till och med framkallat en och annan kräkning – Linda Skugges text om Kristina Sandbergs cancerbok ”En ensam plats”. På munter prosa förklarade Skugge att ett stort trauma inte automatiskt skapar stor konst. En banal observation kan tyckas, men efter att i två decennier simmat i en flod av självbiografisk litteratur var det en befrielse att läsa.
Skugge anklagades för att sakna empati, förlorade sina uppdrag och hävdar numera att hon tvingas göra porr för att försörja sig.
En romanintrig som är stor konst utan att ens vara skriven.
Det var inte heller första gången hon sparkades på grund av en recension. Samma sak hände för exakt 20 år sedan när hon i en text om Björn Ranelids ”Kvinnan är det första könet” vågade diskutera hans fåfänga imagebygge och beskrev författaren som en sexualiserad vara på en marknad. Det var sensationellt bra.
Men hon fick inte recensera mer för Expressen.
Att de här recensionerna fortfarande kan väcka debatt är ett tecken på en osund symbios som länge rått mellan kritik och författande. Ett oerhört svenskt Saltsjöbadsavtal där bägge parter har ett överordnat gemensamt intresse: litteraturen.
Det första jag själv fick höra som nyanställd kritiker var att jag var elak.
Jag blev förvånad. Vad säger du bitch liksom?
Jag var övertygad om att jag hade humor. Att jag var lojal med mina läsare. Och om jag hade privilegiet att få låna deras tid var det min plikt att underhålla dem.
Men elak? Till skillnad från författare skriver kritiker inte för att bli omtyckta, i det journalistiska uppdraget ingår att förmedla dåliga nyheter!
Som ni hör tog jag mitt uppdrag på oerhört stort allvar.
Det har egentligen aldrig tagit slut. Vare sig min oförmåga att skilja på humor och elakhet, mitt självpåtagna allvar eller kritikens lojala inställning till litteraturen.
Minsta avvikelse från det totala samförståndets väg betraktas som ett attentat mot högre värden. Häromveckan krävde ett förlag att jag skulle avpublicera en recension (skriven av en annan kritiker). Det var en hyllning, men hade ett par humoristiska (absolut inte elaka, men ni kan troligtvis inte lita på mitt omdöme) anmärkningar i marginalen.
Jag lyfte ett ögonbryn, men inte båda.
Efter mer än 20 år är jag van. Inför kritiken är litteraturbranschen lika neurotisk som en oälskad mor. Endast ovillkorlig bekräftelse är gott nog. Kanske har det förstärkts av att kritiken numera har mycket lite inflytande på försäljningssiffrorna, så allt som återstår är en sorts duktighet, en önskan om att få alla rätt på provet.
Men duktiga människor borde inte ägna sig åt konst.
När en vice statsminister som inte känner till Selma Lagerlöf tycker att litteraturkunskaper ska avgöra vem som får medborgarskap eller inte… ska kritiken stå på ”litteraturens” sida då?
”Katedralen står i lågor” skrev Patrik Lundberg upprört. Mikaela Blomqvists blottade bara sin oförmåga att ”dechiffrera estetiken” i självbiografierna, menade han.
Jag kan känna sympati även med hans sårade känslor, men betydligt större förståelse för Blomqvists ointresse för den nya litteraturvärlden.
Den där symbiosen börjar bli allt mer obehaglig i en bransch där monopoltendenserna blir allt starkare. När förlagen köpts upp av ljudbokstjänster, ersättningarna stryps, Spotify är den vanligaste ingången till fiktion och de nya medieägarna hellre pratar om ”berättelser” än romaner.
Hur länge ska kritiken stå på ”litteraturens” sida då?
När regeringen på största allvar föreslår att det ska upprättas en nationell kanon över vad vi ska läsa, när en vice statsminister som inte känner till Selma Lagerlöf tycker att litteraturkunskaper ska avgöra vem som får medborgarskap eller inte… ska kritiken stå på ”litteraturens” sida då?
Hur många influencers måste få skriva sin ”berättelse” innan Saltsjöbadsavtalet kan anses vara brutet?
I ett samhälle som allt mindre handlar om gemenskap är just bekännelsen, det individuella vittnesmålet den enda idé vi har kvar om litteraturen. Ska kritiken verkligen försöka dechiffrera de berättelserna?
Eller ska vi bränna ner katedralen?
I morgon börjar själva symbolen för den där andan – bokmässan – i de korrupta samförståndens huvudstad Göteborg. Där kritiker hjälper författare att marknadsföra sina böcker genom helt okritiska författarsamtal, betalade av ljudbokstjänsterna. Där media ingår partnerskap med marknadsförarna, därför att allt tjänar ett högre syfte.
Landets största egon rullas i den kläggigaste smeten väster om Almedalen och friteras i en olja av egenkärlek till någon sorts autofiktiva McNuggets. Exakt likadana små kycklingbitar utan tuggmotstånd.
Det minglas, skakas hand och gratuleras till framgångar.
Under fyra dagar får alla rätt på provet.
Var det elakt skrivet?
Kanske. Jag ville bara roa dig som läst ända hit.
Det är ju så få som läser något nuförtiden, så någon lön borde du få för mödan.