Det är rentav den största konserten någonsin för en artist inom svenskspråkig hip-hop, en genre som trots sin enorma popularitet alltid har haft svårt att ta sig in på arenorna.

Varför är det just Ant Wan som spräcker glastaket? Han är långt ifrån lika medialt uppmärksammad som Yasin, är inte lika kritikerrosad som Parham och saknar crossover-potentialen hos 1Cuz.

Ändå är det som att de enda som egentligen spelar i samma liga är fallna hjältar som Einár och C Gambino.

Jag tror att det har att göra med att ingen nu levande svensk rappare är lika bra som Ant Wan på att vara ledsen.

Det var kanske inte särskilt väntat att hip-hop, en genre som först vann popularitet genom glada partylåtar av Sugarhill Gang och Kurtis Blow, en dag skulle ledas av unga män med en världsbild som är lika delar nihilistrockaren Trent Reznor och den notoriskt svartsynte 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer.

Men att det är så det ligger till är klart för alla som följt genren – såväl internationellt som i Sverige – under det senaste decenniet.

Albumet som gjorde hip-hop till en genre vars starkaste kännetecken är brist på hopp är tveklöst Kanye Wests ”808s & Heartbreak”

Den ångestdrivna hip-hopen går längre bak i tiden än så. Redan 1994 rappade Biggie Smalls om att han ville ta livet av sig på låten ”Suicidal Thoughts”. Och precis som all populärmusik har rappen sina rötter i bluesen, musik som har sorgen som sitt själva fundament.

Men det stora genombrottet – albumet som gjorde hip-hop till en genre vars starkaste kännetecken är brist på hopp – är tveklöst Kanye Wests ”808s & Heartbreak” från 2008.

Tidigare samma år hade West stött på den unge rapparen Kid Cudi, som började göra sig ett namn med sina sorgliga, halvt rappade, halvt sjungna, låtar. Den äldre rapparen kopierade sin yngre kollegas sound och lät det agera fond till sorgen över en död mamma och ett kraschat förhållande. Det var en kombination som skulle visa sig mycket potent.

Året därpå slog kanadensaren Drake igenom med samma sound, och blev snabbt en global superstjärna. Han var inte den enda, rappare som Travis Scott och Post Malone kan också sägas ha West att tacka för sina karriärer.

Förorts- och gangsterrappen blev sorglig först senare

Även i Sverige fick genren ett snabbt genombrott. Låten ”Hinna hinna” från duon Mohammed Alis mixtape ”Processen” från 2008 kan sägas vara ett första svenskt försök i genren. Men de kommande fem åren var det främst rappare från innerstan, som Lorentz & Sakarias, Alexis Weak och Yung Lean, som skulle använda sig av soundet.

Förorts- och gangsterrappen blev sorglig först senare. Grupper som Kartellen och Labyrint var förvisso hårda och socialrealistiska, men också på relativt gott humör.

Runt 2017 började en ny våg av emorappare göra sig hörda i USA. Unga artister som Juice Wrld, XXXTentaction, Lil Uzi Vert och Lil Peep blandade influenserna från ”808s & Heartbreak” med vitt skilda genrer; nu fick trummaskinerna och syntstråkarna sällskap av New Orleans-trap och, i vissa fall, alternativ rock. Framför allt var musiken sorgligare och mer desperat än någonsin. ”All my friends are dead, push me to the edge”, rappade Lil Uzi Vert på genombrottslåten ”XO Tour Llif3”, och lät som att han verkligen menade det.

Hans stjärna fortsätter stiga, arenorna säljs ut, men hans mående ligger stabilt runt 2/10

Ungefär samtidigt breakade den senaste vågen av svensk hip-hop och influenserna från emorappen var från början lika närvarande som de från Chicagos, Londons och New Yorks drillscener. När Ant Wan på debutalbumet från 2019 rappar om att han är en ”ghettostar” låter han som att hans hund precis dött. Är det något hans låtar sedan dess har gemensamt är det just detta: hans stjärna fortsätter stiga, arenorna säljs ut, men hans mående ligger stabilt runt 2/10.

Detta är uppenbarligen vad publiken vill ha, men varför?

Det är förstås svårt att säga, men kanske är det inte någon slump att ”808s & Heartbreak” kom just 2008, när det globala finanssystemet kollapsade och miljontals människor förlorade sina jobb som följd.

Och kanske har den nya svenska våg av gangsterrap som slog igenom i slutet av 10-talet något att göra med de gängkrig som började plåga förorterna ungefär samtidigt.

Hopplösa tider ger hopplös musik.