Så löd rubriken på den text Hollywood-stjärnan och superdemokraten George Clooney publicerade i New York Times i onsdags.
Han satte ord på den lätt ångestridna känsla som vuxit fram bland demokratiska politiker och opinionsbildare sedan Bidens katastrofdebatt mot Donald Trump för ett par veckor sedan – du är en bra ledare och en ännu bättre person, Joe, men nu är det dags att hoppa av.
Från vänster är det såklart lätt att håna såna kommentarer. Är Joe Biden – mannen vars vapenleveranser har möjliggjort Israels pågående folkmord i Gaza – verkligen en särskilt go gubbe?
Det är dessutom knappast ont om andra saker presidenten gjort som inte är kanon. Under sin långa karriär har han – förutom att stötta Israel vad de än har hittat på – röstat för Irak-kriget och tagit fram en lag som än i dag bidrar till att svarta amerikaner hamnar i fängelse långt oftare än sina vita landsmän, bland mycket annat.
Men att Joe Biden av sina partikamrater och cheerleaders pekas ut som en bra person är ändå inte särskilt konstigt. De flesta av dem som hyllar honom håller ju med om att Israel ska få göra vad de vill i Palestina; rasism och Irak-kriget är de kanske emot på ytan, men allt det där var ju så länge sedan, och dessutom: något var ju väst tvungna att göra åt Saddam.
Det viktigaste för hans beundrare är att han är själva antitesen till Trump. Där den republikanske fastighetsmagnaten är vräkig och osmaklig är Biden värdig och statsmannamässig. Och finns det något amerikanska liberaler älskar är det just de två senare kvaliteterna.
Ett ännu bättre exempel på detta är George W Bush. En man som de flesta demokrater avskydde när han lämnade presidentposten efter två mandatperioder och lika många misslyckade krig.
I Sverige är det tvärtom. Här kan Göran Persson – den kanske minst likeable personen i landets historia – vara statsminister i tio år
När Trump dök upp började han dock hyllas av USA:s liberala intelligentia. Var han inte rätt nice ändå, W? Han ligger inte med några porrstjärnor (vad vi vet), han målar tavlor av soldater som dött i hans krig och har en fin vänskap med Michelle Obama. Sa vi att han inte ligger med porrstjärnor?
För den andra sidan av det amerikanska politiska spektrat är det förstås tvärtom. Där älskar man Trumps vräkiga stil; en man med balls, oavsett vad man tycker om hans politik – inte alls som de där tråkiga politikerna. Vissa i det republikanska etablissemanget höll inte med om detta, försökte lyfta politiker som Ron DeSantis och Nikki Haley. Dessas politik är identisk med Trumps men deras personligheter betydligt mer normala – båda misslyckades kapitalt i vårens nomineringsprocess.
I det politiska USA kommer personen alltid före politiken. I Sverige är det tvärtom. Här kan Göran Persson – den kanske minst likeable personen i landets historia – vara statsminister i tio år. Här kan Ulf Kristersson – en man som innan sitt partiledarskap var mest känd för att han snott åt sig en lägenhet avsatt för våldsutsatta kvinnor – vinna ett val mot Magdalena Andersson, den person svenskarna helst ville dricka öl med 2022.
Det sistnämnda faktumet är för övrigt talande. För hur kul skulle det egentligen vara att sitta på Tullen och höra Magda snacka budgetunderskott? I Sverige är alla andra politiker så osköna att en relativ majoritet är beredda att ta reda på det.
På liknande grunder blev Fredrik Reinfeldt – en mellanchefstyp från Täby med relativt låg ålder och det faktum att han inte var Göran Persson som enda saker på pluskontot – under 00-talet något av en ikon för unga män, prydde omslaget på tidningen Café flera gånger och intervjuades av Filip och Fredrik.
Sedan valdes han bort till förmån för Stefan Löfven, en man med ungefär lika mycket karisma som en tegelsten. För även om vi svenskar gärna vill tro att vi gillar ”sköna” politiker röstar vi inte på dem.
Och i dessa dagar, när krigsbrottslingen Joe Biden hyllas som den finaste person som någonsin gått i ett par skor, är jag ganska glad för det.
