Jag vågar inte tänka på vad mitt 17-åriga anarkafeministiska jag skulle tycka om att jag valt bort den traditionsenliga ”Ta natten tillbaka”-demonstrationen på internationella kvinnodagen och nu istället sitter intryckt bland massa välklädda tjej-kvinnor ur medelklassen (och en och annan medföljande man) på Kungliga Djurgården med en Cosmopolitan i handen.
Poeten Anna Axfors, som har skrivit texterna till museets pågående utställning ”Love x Attraction in Absolut art collection” med konst av graffitikonstnären Blue Carolina Falkholt, har bjudit komikern Bianca Meyer och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli för att prata om kvinnliga incels.
Idén till samtalet uppstod efter att hustrun till en känd svensk företagare under Anna Axfors och Bianca Meyers livepodd på Kulturhuset fällde kommentaren ”er publik består bara av kvinnliga incels”.
Trots en bra lineup, en del roliga skämt och ett intressant ämne är det tyvärr mycket som blir rörigt och motsägelsefullt under det timslånga samtalet.
Vad är det som säger att kvinnliga incels bara saknar kärlek och manliga incels bara saknar sex?
Det första frågetecknet uppstår när själva fenomenet kvinnliga incels ska definieras. Anna Axfors, som skämtsamt säger att hon själv definierar sig som en sådan – efter två år som singel – menar att en kvinnlig incel är en kvinna som är ofrivilligt kärlekslös på samma sätt som en manlig incel är ofrivilligt sexlös.
Det finns flera problem med det grundantagandet.
För det första är inte singel synonymt med incel. Om man som Anna Axfors rätt nyligen har varit i lång relation och fått två barn med den mannen, befinner man sig mycket långt ifrån en incels vardag.
För det andra: Vad är det som säger att kvinnliga incels bara saknar kärlek och manliga incels bara saknar sex? De flesta, oavsett kön, som är singlar mot sin vilja saknar väl både sex och kärlek? Så väsensskilda är väl ändå inte män och kvinnor när det kommer till de basala behoven att känna sig älskad, åtrådd och sedd?
Invändningen tas visserligen upp i samtalet, men lämnas relativt obesvarad. Dessutom råder det begreppsförvirring eftersom även termen femcel används – vilket å ena sidan verkar användas som en synonym till kvinnlig incel, men också delvis handlar om något annat.
Medan en kvinnlig incel, enligt Anna Axfors definition, är en kärlekstörstande desperat singelkvinna som faller offer för kanske-män är femcel-tjejen snarare en person som likt manliga incels hänger på forum med likasinnade där hon utbyter tankar kring att vara ensam, bli bortvald av män och att ha ett utseende som uppfattas som oattraktivt.
Men medan manliga incels i stor utsträckning är en del av den våldsbejakande, misogyna och ofta högerpopulistiska internetrörelse som hatar kvinnor så mycket att de vill döda dem, verkar femcels aldrig sluta älska män. Istället vänder dessa kvinnor ofta sina misslyckande på kärleksmarknaden inåt mot sig själva.
Det uppstår stunder av förvirring i samtalet när Bianca Meyer mest verkar prata om utsatta femcels (”de är inga klassiska skönheter”) medan Caroline Ringskog Ferrada-Noli beskriver kvinnliga incels som vackra, överkompetenta kvinnor som med hjälp av yoga, terapi och böcker om gränssättande har självoptimerat sig in i ensamhet. Dessa skyddar sig så mycket mot risker att de inte kan få kontakt med andra – vilket krävs för att kärlek ska uppstå.
Ett annat uppenbart problem under samtalet på Spritmuseet är delen av incelskapet som handlar om det så kallade ”ofrivilliga”.
Anna Axfors hänvisar både till Lena Anderssons romanfigur Ester Nilsson och Malin Lindroths ”Nuckan” som exempel på kvinnor som är ofrivilligt ensamma och kärlekslösa. Men den som har läst ”Nuckan” (för övrigt en mycket välskriven bok) vet att Malin Lindroth inte vill ha kärlek och bekräftelse av vem som helst. Precis som att manliga incels inte vill ligga med vilken kvinna som helst (de vill helst ha Stacey-tjejerna, de som är attraktiva och normsnygga) så blir Malin Lindroth i boken bara kär i upptagna kulturmän med hög status som antingen inte ens tittar åt henne eller använder henne som älskarinna ett tag innan de dumpar henne.
Det är såklart sorgligt, men varken brottsligt eller ovanligt.
Det som kallas ”ofrivilligt” när vi pratar om incels i allmänhet – och kvinnliga sådana i synnerhet – verkar därför snarare handla om att någon har specifika preferenser eller önskedrömmar om att hitta en partner som uppfyller samhällets (och personens egna) ideal för vad en attraktiv person är, men att en relation med en sådan person är ouppnåelig.
Det ”ofrivilliga” ligger alltså i att man inte får exakt den man vill ha, inte att man inte kan ha sex- eller kärleksrelationer över huvudtaget.
Det här får mig att tänka på den uppmärksammade texten ”Att välja en medioker kille är som att välja döden” som Rebecca González León skrev i Dagens ETC i februari. Hon och hennes kompisar väljer hellre att vara ”boysober” i frivilligt celibat än att bli ihop med ytterligare en medioker kille – det vill säga en kille som inte motsvarar deras krav, förväntningar och behov:
Kan det vara så att många kvinnliga incels egentligen är volcels?
”Vi är klara med situationships, pseudoförhållanden och att läxa upp emotionellt otillgängliga killar. Istället dagdrömmer vi om kärleken med stort K – men tills dess väljer vi ensamheten.” skriver hon.
I väntan på drömmannen är de alltså volcels, vilket logisk sett borde vara motsatsen till incel och känns mycket värdigare precis som allt annat som är självvalt. Ändå låter det som González León beskriver förvillande likt de ensamma incelkvinnor som Anna Axfors, Bianca Meyer och Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om.
Kan det vara så att många kvinnliga incels egentligen är volcels? Det vill säga kvinnor, som givet det sociala, kulturella och känslomässiga överläge de har förvärvat tack vare modernitet och feminism, inte vill ha män som är under deras ”nivå”.
De skulle alltså kunna "få" en kille, men är så missnöjda med utbudet att de hellre väljer ensamhet framför det mediokra.
Däremot pratar ingen om de kvinnor som de facto har svårast att träffa någon, nämligen de med låg inkomst
Dessa volcels verkar vara en relativt homogen grupp kvinnor, precis som vi som sitter i publiken och de som pratar på scenen. Det handlar om privilegierade kvinnor från ekonomisk och kulturell medel- eller överklass, boende i storstäder med minst en högskoleutbildning i bagaget.
Däremot pratar ingen om de kvinnor som de facto har svårast att träffa någon, nämligen de med låg inkomst. Forskning som professorn i nationalekonomi Johanna Rickne lyfte för flera år sedan.
Kanske är det i själva verket dessa kvinnor som är riktiga incels, i den mening att de på riktigt blir bortvalda på dejtingmarknaden.
Det är tyvärr inget som lyfts i samtalet på Spritmuseum. Efter några publikfrågor frågar Anna Axfors avslutningsvis istället paneldeltagarna vad en kvinnlig incel ska göra för att bryta sin ofrivilliga kärlekslöshet.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli, som nöjt konstaterar att hon hon aldrig varit singel och aldrig dejtat (vilket får mig att undra varför hon blev inbjuden till just detta samtal) tipsar om att vara ”chill och snygg.” Bianca Meyer föreslår istället att man kan matcha ihop kvinnliga incels med manliga incels, något alla i publiken skrattar gott åt eftersom alla fattar att det är omöjligt.
