Den här första torsdagen i juni är ett femtiotal kvinnor från ”Världens mammor” inbjudna av Miljöpartiet till riksdagen, centrum för just makt och påverkan. Föreningen ska hålla i ett seminarium och berätta om sin verksamhet och sin erfarenhetsbaserade syn på vad som behövs för att skapa integration och trygghet i de områden som kallas utsatta. Språkröret Märta Stenevi är på plats, hon hälsar kärvänligt och bekant på flera av kvinnorna. I april gjorde Dagens Nyheter ett stort reportage om de 24 timmar som Märta Stenevi tillbringade med några av föreningens mammor i Skäggetorp i Linköping – de kallar projektet ”Prova mitt liv” och välkomnar politiker att under ett dygn uppleva den vardag och miljö som mammorna lever i. Det pratas för mycket om dem, det är dags att det pratas med dem, tycker mammorna, och det här är ett sätt att hjälpa politikerna på traven. Nu ska de tala och nu ska vi som är på plats lyssna.

Hamdi Barow från Somalia säger att språket är ett hinder. ”Hur ska mammorna få jobb om de inte kan svenska?” Hon önskar att det fanns fler kortutbildningar som kunde leda till jobb. Hon säger att skolan måste fungera för deras barn, eftersom ”världen är uppdelad i två delar – en för de människor som studerar och som sedan kan få ett bra liv och en del för de människor som inte har någon utbildning och måste tänka på hur de ändå kan skaffa pengar”.

Leilo Hussein, också från Somalia, säger att många av deras barn behöver mycket hjälp i skolan, eftersom många mammor inte själva studerat i sina hemländer och därför inte kan hjälpa dem hemma.

Samira Alabbas från Syrien har flytt från ett krig, men bor nu i ett område där hennes barn kommer hem och berättar om en man som blivit skjuten och frågar henne om det är krig i Sverige också. De är rädda och har svårt att sova, hon vill flytta till en tryggare plats, men det finns ingenstans att flytta.

Bersabeh Phillipos har sitt ursprung i Etiopien och vill prata om integration. Hon visar upp sitt svenska pass och säger att hon kan åka till över 190 länder och skulle hon behöva hjälp när hon är utomlands skulle hon bara gå till svenska ambassaden och de skulle hjälpa henne. Hon är ju svensk. Accepterad och respekterad som svensk medborgare. ”Men så fort jag kommer hem till Sverige undrar jag – är jag svensk då? Hur lång tid tar det att bli svensk? Man blir aldrig svensk i Sverige, för det går inte att uppfylla de kriterier som finns för att betraktas som svensk. Jag är inte vit.” Hon frågar sig hur det ska bli för hennes barn, som växer upp i ett segregerat område, hur hon ska förklara krocken för dem, att hon säger till dem att de är svenska, men samhället säger att de inte är det. Hon uppskattar att 90 procent av barnen i Skäggetorp inte har svenskt ursprung, samtidigt som majoriteten av lärarna inte heller har det.

Ja, hur blir man integrerad då? Hur kan man känna sig svensk då?

När alla mammor talat är det så tydligt att det de ber om och kämpar för är att deras barn ska växa upp trygga där de bor och få en god utbildning som kan ge dem en ljus framtid. Som alla mammor vill.

Det är både fantastiskt och nedslående att lyssna på dem. Fantastiskt för att de är viljestarka, modiga och kloka. Nedslående för att de åtgärder mot segregation som mammorna föreslår borde vara självklarheter, men framför allt för att de borde varit åtgärdade för länge sedan.

För visst borde det väl räcka nu med att politiker bjuder in mammor till seminarium i vackra salar och poserar med dem i tjusiga trapphallar. Visst borde det vara hög tid att verkligen lyssna på vad inte bara mammorna, utan även papporna, säger att de behöver. Det behövs göras politik, inte bara talas politik.