Men den är inte förvånande. Även i välbärgade familjer föds förstås, som överallt annars, barn som trots sina sociala fördelar bara blir lite medelmåttiga i skolan. Men det här är barn som bara inte får misslyckas.
I sina studier av Djursholm (2016) beskriver sociologen Mikael Holmquist den ekonomiska elitens mer ljusskygga strategier för att få bättre betyg. Föräldrarna utövar för det första påtryckningar på lärarna. De är ekonomiskt och statusmässigt överlägsna lärarna, som mer betraktas som servicepersonal med uppgift att leverera rätt betyg, och de tvekar inte att klaga. För det andra råder en utbredd fuskkultur bland eleverna, där det inte anses moraliskt fel att fuska sig till bättre resultat. Tvärtom kan det betraktas som ett sätt att visa att man är redo att ta sig fram mot toppen med alla medel.
Fixerat vid formella meriter
Holmqvist talar om det som ett slags entreprenörsideal. (Dessutom avtäcker han en grasserande dyslexiepidemi, som svårligen kan förklaras medicinskt utan syftar till att eleverna ska får extra hjälp i skolan – och dessutom något att skylla sina tillkortakommanden på.)
Detta handlar, vill jag understryka, inte i första hand om en moralisk defekt hos överklassen, utan om resultatet av ett samhällssystem som är fixerat vid formella meriter som vägen till framgång. Med ökad press följer ökat fusk.
Men mer intressant än fusket i sig är reaktionerna. Många av eleverna är tänkta att gå vidare till Handelshögskolan i Stockholm, och dess rektor Lars Strannegård rasar nu med rätta mot glädjebetygen och hotar med att införa ett eget antagningssystem och hissa varningsflagg för vissa gymnasieskolor.
Reproducerar klassamhället
”Vårt samhällskontrakt är byggt på idén att begåvning och flit ska premieras, och att pengar och kontakter inte ska ha någon betydelse för vilka utbildningar någon ges tillträde till… Om sambandet mellan prestation och utfall sätts i gungning äventyras den mest effektiva av organiseringsprinciper: tilliten till samhällsinstitutionerna”, skriver Strannegård.
Dessa meritokratiska ideal om flit och begåvning, belöning efter prestation och ingen mannamån, presenteras alltså som den existerande samhällsordning som betygstrixandet nu bryter mot.
Med verkligheten har det föga att göra. Den ”meritokrati” som Campus Manilla undergräver och Strannegård vill värna är i stora stycken en diskursiv dimridå som döljer ett system riggat för de rika och välutbildade.
Bakom den lilla, öppna, orättvisan i fusk och orättfärdigt höga betyg, ligger ju den stora, dolda, orättvisan: ett skolsystem som effektivt sorterar bort de lågutbildades barn, sållar fram de välbeställdas barn och under meriteringens täckmantel i praktiken reproducerar klassamhället.
Mönstret är tydligt
Handelshögskolan är paradexemplet. Här hade bara omkring 15 procent av studenterna som antogs 2021-2022 föräldrar med enbart grundskoleutbildning eller gymnasieutbildning, medan 74 procent hade högutbildade föräldrar.
Det är den i särklass skevaste fördelningen i landet. På de flesta lärosäten är den senare andelen under 50 procent och i många fall under 40 procent. Men mönstret är tydligt i hela utbildningssystemet: barn till de allra mest högutbildade har upp till 2 000 procents större chans att själva läsa på högskolan, som barnen till dem med lägst utbildning.
Som jämlikhetsforskarna och Richard Wilkinson och Kate Pickett har uttryckt saken: man måste vända på orsakssambanden. Din position i samhällshierarkin följer inte av vad du kan prestera, utan din förmåga att prestera följer av den position du fötts till.
Den som inte också vill tala om dessa systematiska skillnader, utan presenterar dem som en rättvis meritokratisk ordning, bör därför tiga om Manilla-kidsens betyg.
