Selma Brodrej: Den kollektiva rösten hos Ernaux är precis vad vi behöver

Den franska författaren Annie Ernaux vann nobelpriset i litteratur i år. Med tanke på hennes gedigna författarskap med hyllade titlar som ”Åren”, ”En flickas memoarer” och ”Min far & Kvinnan” är priset minst sagt välförtjänt. Teman som klass och uppväxt återkommer i romanerna som ofta bär på ett unikt berättarperspektiv där det kollektiva minnet står i fokus. Jag har vid ett flertal tillfällen drabbats av hennes precisa uppväxtskildringar just för att de, i det precisa, skapar något allmängiltigt.

Den yngre, franske författarkollegan Édouard Louis har beskrivit Ernaux som en av sina stora förebilder, vilket talar för att hon redan etablerat sig som en stilbildande figur inom den västerländska litteraturen. 

Tidigare i våras tipsade jag om hennes roman ”Åren” och beskrev det då som att ”Ernaux skriver nostalgiskt utan att det blir sentimentalt om en värld som, på gott och ont, ständigt förändras”. Jag tror Ernauxs politiska skärpa, nostalgiska bakåtblickande och kollektiva röst är precis vad vi behöver just nu. En påminnelse om det vi, gemensamt, har bakom oss.