Det vore dåraktigt att förneka att det finns risker med att lämna Storbritannien. Skottlands ekonomi är svag, inte minst för att den inte har lyckats bryta sitt beroende av Nordsjöoljan. Det finns betydande frågor, ännu olösta, om vilken valuta de skulle använda, om handelsförbindelserna med det som är kvar av Storbritannien och om deras relation till EU, som de sannolikt skulle försöka gå med i igen.
Riskerna med att stanna kvar är dock lika stora eller större. Ministrar försöker redan få oss att förlika oss med möjligheten att vi hamnar utanför EU utan ett avtal. Om det händer skulle Storbritannien vara det enda av G20-länderna utan särskild tillgång till EU-handeln. ”Ett väldigt destruktivt utfall som leder till ömsesidiga förluster för både EU och Storbritannien”, enligt underhusets utrikespolitiska kommitté. Då regeringen har en svag hand, är besatt av forna glansdagar och har en uppenbar längtan efter en drastisk yttring av självförstörelse, så är detta inte ett osannolikt resultat.
Några dagar innan den första folkomröstningen om självständighet, i september 2014, uppmanade dåvarande premiärminister David Cameron den skotska befolkningen att ställa sig frågan: ”Kommer jag och min familj verkligen få det bättre om vi ska klara oss själva? Kommer vi verkligen vara mer trygga och säkra?” Tack vare hans ränker är det troliga svaret nu: ja.
När de förmanar Skottland för att de försöker skydda sig från detta kaos, tillämpar regeringen en enkel regel: vad ni än säger om Storbritanniens förhållande till Europa, så säg det motsatta om Skottlands förhållande till Storbritannien.
I sitt tal vid de skotska konservativas vårkonferens konstaterade Theresa May att ”en av drivkrafterna bakom unionens bildande var den obevekliga logiken att vår ekonomi stärks och vi blir tryggare om vi står enade”. Hon talade om Storbritannien, men samma obevekliga logik gäller EU. I det fallet tror hon dock att vår styrka och trygghet ökar om vi lämnar unionen. ”Politik är inte ett spel och regeringen är inte en plattform för att genomdriva konstitutionella tvångsföreställningar”, stormade hon – och i det kan ni bara instämma.
En konservativ ledamot av det skotska parlamentet, Jamie Greene, klagar att en ny folkomröstning ”skulle tvinga människor att rösta i blindo om det största politiska beslut ett land kan stå inför. Det är ytterst oansvarigt.”
Detta påminner mig om något, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.
Innan den förra skotska folkomröstningen, när opinionsmätningarna antydde att Skottland kanske skulle välja självständighet, varnade Boris Johnson, då Londons borgmästare, för att ”vi står på randen till en total katastrof för det här landet... Ingen har tänkt igenom det här”. Nu, som utrikesminister, försäkrar han att ”vi skulle klara oss hur bra som helst” om Storbritannien lämnar EU utan ett avtal.
Regeringens och pressens desperata försök att avlegitimera det beslut som tagits av Skottlands försteminister, Nicola Sturgeon, om att utlysa en andra omröstning om självständighet, föll platt. Hennes partis manifest för det förra skotska valet ger henne ett tydligt mandat: det skulle hålla en andra folkomröstning ”om det uppstår betydande och avgörande förändringar i de omständigheter som rådde 2014, såsom att Skottland tas ur EU mot vår vilja”.
Jämför detta med Mays position. Hon har inte något mandat, vare sig från de allmänna valen eller folkomröstningen, att lämna den inre marknaden och den europeiska tullunionen. Hennes omedgörlighet i de här frågorna tänjer på det konservativa manifestets löfte att ”stärka och främja decentraliseringen för alla delar av vårt Storbritannien”.
Att hon inte överlade med regeringarna i Skottland, Wales och Nordirland innan hon ensidigt beslutade att Storbritannien ska lämna EU:s inre marknad, och hennes vägran att bemöta de dokument som den skotska regeringen tagit fram som undersöker tänkbara möjligheter för fortsatta förbindelser med EU efter Brexit, vittnar om en relation som präglas av paternalism och förakt.
Vi kan se samma attityd i de London-baserade dagstidningarna. När den förra folkomröstningen närmade sig behandlade de Skottland som en otacksam tjänare. ”Vilka bortskämda, själviska, barnsliga dumbommar de där skottarna är... De har helt enkelt ingen aning om vilken tur de har”, fnös Melanie Reid i The Times. Nu är anklagelsen beräknande opportunism. ”Vi hoppas att skottarna utmanar Sturgeon för hennes cyniska, egennyttiga spel”, rasar The Suns engelska utgåva. Om ni vill veta hur cyniskt, egennyttigt spel ser ut, läs The Suns skotska utgåva. Den säger tvärtom och ställer riskerna med självständigheten mot ”utan tvekan årtionden av Tory-styre utan något som dämpar det”, om Skottland blir kvar i Storbritannien.
Varje gång jag besöker Skottland påminns jag om att Storbritannien är politiskt dött från nacken nedåt. Söder om gränsen finner vi oss i upprepade angrepp på det allmänna bästa. När den självhatande staten förstör sin egen förmåga att distribuera välstånd, stödja offentliga tjänster och skydda den allmänna sjukvården från att gå under; när den river upp de stadgar som skyddar arbetare, miljön, vår mat, vårt vatten och luften vi andas; när personer med funktionsvariationer knuffas ut för ett stup och fattiga vräks från sina hem, står vi och tittar på. När handelsministern står i maskopi med nätverket kring mörka pengar på båda sidor Atlanten, och hotar mycket som återstår, skakar vi våra huvuden och vänder oss bort.
Visst, det förekommer protester. Det finns en hel del oliktänkande i sociala medier, men vår respons är patetisk i förhållande till omfattningen av det vi står inför. Labour-oppositionen är splittrad, saknar riktning och är för närvarande totalt värdelös. Men norr om gränsen finns politiken överallt, laddad med hopp, ilska och en obändig önskan om förändring. Gång på gång hejdas denna förändring av dödvikten i Westminster. Vem skulle vilja förbli fastbunden vid det här blocket, särskilt som båten börjar få slagsida?
Skottland skulle kunna vänta och se vad som händer efter Brexit, men det är inte troligt att utfallet blir något annat än mer av det här och värre. Eller så kan de klippa repet, dra sig tillbaka upp i båten och segla mot en hoppfull, om än osäker, framtid. Jag vet vilket alternativ jag skulle välja.