Huruvida han verkligen är den första polisen i landet som rappar, eller om han ens är polis, kommer att förbli oklart - åtminstone för mig.

Men enligt Konstapelns presentation av sig själv på Spotify så vill han vara en motpol till gangsterrappen, få oss att uppleva en annan sida av ”gatans berättelse” och fylla ett tomrum vi inte visste fanns.

Och en egen nisch har han onekligen hittat. Att använda sig av typiskt mörka gangsterrapbeats samtidigt som han textmässigt vänder på perspektivet skapar ofrånkomligen en komisk effekt. “Har du attityd, lyfter handen - vi skjuter i benet” spottar han i första singeln som släpptes i slutet av förra året. Och raden “Du tror du kan lägga schack matt men vi har dig på encrochat, hela din liga och din katt” i partyhiten “Det här är snuten” får mig att skratta.

För de polisbrutalistiska texterna ska givetvis tolkas som ironi på ordningsmaktens bekostnad i ett Sverige där de gängkriminella verkar härja fritt och där polisen i många fall ser ut att ha tappat kontrollen. Det var åtminstone vad jag trodde - tills jag fick en mailintervju med de anonyma skaparna bakom rap-karaktären. Men enligt dem ska musiken inte alls ses som satir eller som ett sätt att driva med polisen - tvärtom.

- Det är snarare en hyllning och flera delar av polisstyrkan har på olika sätt visat uppskattning för projektet, skriver de, följt av en glad smiley.

Vilka delar av polisen som hört av sig med positiv feedback vill de inte berätta. Inte heller vilka de själva är, utöver en “konstellation av olika individer” som tröttnat på den “enformiga och ensidiga rappen” och som vill erbjuda Konstapeln som ett alternativ.

- På samma sätt som gangsterrapparna vill visa upp sin livsstil vill vi visa upp vår vardag, den andra sidan av batongen. Om vi kollar på musikbranschen i Sverige idag så ser vi en total avsaknad av det här perspektivet, speciellt inom hiphopen. Vi vill nå ut till en bredare massa och sprida budskapet - det är polisens time to shine, skriver personerna bakom Konstapeln.

Men upplever majoriteten av svenska poliser verkligen det som sin time to shine när de representeras av någon som rappar om att till exempel bruka tjänstevapnet så fort någon kommer nära polisbilen?

- Man får ta låttexterna med en nypa salt. Se det som underhållning. Allt är med glimten i ögat, skriver Konstapeln samtidigt som de poängterar att det i skämten “såklart även finns lite substans”.

Det stämmer. För oavsett om man tolkar det som polissatir eller som en slags uppriktig rap-battle mot gangsterrapparna så lyckas Konstapeln på ett nästan kusligt sätt fånga tidsandan genom att ge röst åt den kränkta, svenska polisen. Snuten som inte vågar tala högt om vad den verkligen känner men som förstås finns. Den som istället för effektiva verktyg får nöja sig med säkerhetszoner och längre straff vars verkan inte är ordentligt belagd enligt forskning. Som, kanske fullt förståeligt, tröttnat på att kämpa i motvind och på att bli förlöjligad av gangsterrappare på daglig basis och som i sin frustration riskerar att själv börja bete sig som en gangster.

Kort efter att den första svenska så kallade säkerhetszonen införs i Hageby, Norrköping, där polisen får lov att visitera invånare utan brottsmisstanke släpper Konstapeln singeln “Pissprov”, som snabbt läggs till på Spotifys låtlista “Ny svensk rap”. Och som satir vore den onekligen svag - texten liknar nog snarare hur många faktiskt föreställer sig en helt vanlig dag i Hageby: “Ey du har Gucci-keps, det blir pisstest (...) vi cleanar up the street, på vårat vis”.

I intervjun är Konstapeln inte särskilt angelägen om att diskutera sitt budskap eller dagens verklighet för landets polisväsende. Frågor som “Vilket är det största problemet för svensk polis idag?” besvaras med “ingen kommentar” eller med att man hellre vill låta musiken tala. Men på frågan om säkerhetszoner är ett bra verktyg så svarar de ja, “om de används på rätt sätt”.

Samtidigt vill inte Konstapeln att gangsterrappens utrymme i offentligheten ska begränsas eller att texter ska censureras. Tvärtom hyllar de svenska gangsterrappare som Dree low, nyligen mördade C. Gambino och Z.E.

- Z.E. startade allt. Han har en låt som heter 74 bars som är fet. Vår nästa singel heter 75 bars och har egentligen inget med Z.E. att göra men vi ser det som att vi tar hiphopen in i nästa fas så det namnet passade bra.

Här någonstans når förvirringen sin peak. Vad är Konstapeln - en polis som börjat rappa? Ett humorprojekt utan tydlig agenda som njuter av att driva med journalister? Eller några gangsterrap-fans som bara försöker hitta en ny målgrupp att tjäna pengar på? Och också: Spelar det någon roll i Musiksverige 2024?

Att göra en intervju med någon som inte vill avslöja sin identitet ens för reportern hör förstås till journalistikens stora no-nos och brukar bara göras i mycket speciella fall. Men inom svensk musik är det numera så vanligt med stora, anonyma artister att de gängse reglerna blivit grumliga och svårare att upprätthålla.

Faktum är att det svenska musiklandskapet sällan varit så skumt som idag. Supamusik med Bolaget, glesbygdschabloner med Hooja och plojsnuskig EPA-dunk har länge dominerat listorna. Samtidigt headlinear gamla nittiotalsgrupper som Pulp, Massive attack och The Cardigans de kreddiga festivalerna.

Vad som är ironi och allvar är högst oklart och alla från Smash into pieces-trummisen och Fröken Snusk till nyss nämnde C. Gambino hävdar sin rätt att förbli okända.

Naturligtvis står det dem fritt att vara hemliga. 

Men det gör något med lyssningen att inte veta vem det är som rappar eller sjunger. Lyssnar jag på ett satiriskt inslag i samhällsdebatten från en modern Markoolio eller på polisens svar på R Kelly - en artist som sjunger om polisbrutalistiska brott som han begått? Båda alternativen hade varit intressanta. Men att inte veta gör att musiken - åtminstone för mig - går från spännande till att i princip helt förlora sitt värde.