MPK – Marknadsanpassad planering av kapacitet. Smaka på den termen. Det är nämligen namnet på det system som är boven i dramat bakom det totala haveri som uppstod när SJ släppte alla julbiljetter på en och samma gång med bara en och en halv månad kvar till julhelgen. Bokningssystemet kraschade ihop och samman när nästan 50 000 svenskar samtidigt försökte boka sina tågbiljetter under natten mot onsdagen.
Att det är billigare att flyga än att åka tåg i det här landet är sen gammalt och i sig vansinne. Men raseriet bubblade i mitt småländska hjärta när jag efter timmar av misslyckade bokningsförsök under natten till slut kom in på bokningssidan och såg tågpriserna för en enkelbiljett till det småländska höglandet närma sig nivåer – 2 000 spänn – som till och med nästan gör det billigare att dela på en taxi hem över julen.
Bakgrunden till biljetthaveriet är att Trafikverkets övergång till det nya och än mer ”marknadsanpassade” planeringssystemet har gjort att tågoperatörernas planering inför nästa års tidtabeller – vilken normalt görs i slutet av sommaren, är gemensam för hela Europa och börjar gälla från andra söndagen i december varje år – i år blev klar först förra veckan.
Därför släpptes SJ:s julbiljetter två månader senare än vad som är brukligt, vilket skapade ett enormt tryck bland resenärer som vill försöka kunna ta sig hem till släkt och vänner via järnvägen över jul. Det borde man ändå ha kunnat förutse, kan man tycka.
Samtidigt är Trafikverkets övergång till just en ”marknadsanpassad planering av kapacitet” tyvärr också symptomatiskt för det marknadsmisslyckande som är hela den svenska järnvägen. Sveriges järnväg är nämligen unik i Europa – i inget annat land är underhållet av järnvägen så uppdelat som här. Gemensamt för de länder där tågen fortfarande går i tid och bokningssystemen fungerar – Schweiz och Tyskland – är att underhållet där sköts helt av det offentliga.
Att järnvägen inte längre går som tåget, med i snitt 30 inställda SJ-avgångar per dag, när signalfel, fordonsfel och förseningar numera är något som snarare är regel än undantag – lär tyvärr också bli än mer påtagligt kommande år när den blåbruna regeringen nu väljer att minska järnvägsunderhållet med 750 miljoner kronor varje år – för att istället satsa på biltrafiken.
Och medan den förra regeringen slog sig på bröstet för att man ville genomföra vad som som beskrevs som ”den största satsningen på infrastruktur i modern tid” är verkligheten att de nu bortdragna pengarna heller inte var tillräckliga för att ett enda nytt investeringsprojekt hade kunnat bli verklighet, enligt Trafikverket.
Något som dock tuffar på medan järnvägen spårat ur är lönekuvertet för SJ:s vd Monica Lingegård. Nästan en halv miljon kronor i månaden tjänar hon.
Med den lönen är det förstås inget problem att en tågresa tur och retur i det här landet kan kosta en halv månadshyra.
