Det vackra bildspråket, den kittlande premissen, de intensiva möten, den klaustrofobiska placeringen är som gjort för en bioduk.
Emma Cline slog igenom 2016 med ”The girls”. Där tog hon på sig berättelsen om Mansonfamiljens mörka livsöde och skildrade den ur de unga kvinnliga medlemmarnas perspektiv med ett lysande resultat. Sedan dess har hon släppt kortromanen ”Harvey” som ger en högst mänsklig bild av den idag dömda sexbrottslingen och filmregissören Harvey Weinsteins sista dygn innan rättegången. I ”The Guest” är handlingens koppling till verkligheten vagare, vilket gör boken mindre brutal och dramatisk. Sekterna och sexskandalerna är utbytta mot en stilla semesterort där en bekymmerslös sommar närmar sig sitt slut.
Vi följer Alex, en 22-årig vars bakgrund är lika vag som hennes framtidsplaner. Hon är tillräckligt attraktiv för att lyckas förföra och råna allt från välbärgade medelåldersmän till deras finniga söner, något hon de senaste åren verkar ha haft som sin huvudsakliga försörjning. När boken startar dejtar hon Simon, en man som passerat 50 men ser betydligt yngre ut tack vare en kombination av överklassens arv och miljö. Simon och Alex träffades i ”the city” men är nu vid hans hus vid havet. Ett hus där sängen ständigt är bäddad till perfektion och allt är så rent att det gränsar till perverst; ”The perfect sheets, the chilly rooms: they were stupid things, taken one by one, but all together they were a convincing substitute for a life”.
Alex ägnar dagarna åt att simma och betrakta människorna på stranden medan Simon jobbar. Inte ens i vattnet passar hon in. Hon dras ut med vågorna och måste anstränga sig till sitt yttersta för att ta sig till land. På kvällarna går de på middagsbjudningar hos Simons vänner vars assistenter mejlar i förväg och frågar om kostspecifikationer. Alex har inga sådana, vilket är hela poängen med henne; att erbjuda så lite friktion som möjligt. Att vara len och behaglig, en fluga på väggen, men en fluga som är skön att vila ögonen på. Tyvärr är hon usel på det, förpestad med en hopplös tendens att förstöra allt som kommer i hennes väg, vilket blir extra problematiskt när boken utspelar sig på en plats där ingenting kostar mindre än en hyfsad månadslön.
Det dröjer inte lång tid innan Simon inser vilken fuck up Alex är och kastar ut henne ur huset (med kastar ut henne ur huset menar jag att han låter sin assistent köra henne till tågstationen, något annat hade varit för ociviliserat för honom). Men Alex vill inte tillbaka till stan, det finns inget för henne att hämta där. Den enda som saknar henne, eller ens verkar veta om att hon existerar, är det psykotiska exet (?) Dom som skickar allt mer hotfulla sms och spammar hennes telefon med samtal fram tills att den går sönder.
Alex bestämmer sig istället för att stanna på semesterorten fram tills Simons årliga fest på Labour day, då hon av någon outgrundlig anledning är övertygad om att han kommer vilja ha henne tillbaka. Varför han skulle vilja det vet man inte. Inte heller varför Alex vill det, eller varför någon vill någonting överhuvudtaget i ”The guest”. De 291 sidorna innehåller 100 ”maybe” vilket är talande för de gråzoner och brist på samtycke som kännetecknar allt i Clines universum. Det är som att det är något med Long island-luften och dess excesser som gör att karaktärernas motiv och själar suddas ut. Tjänstepersonalen ser ut som sina arbetsgivare, Alex beskriver sig själv som ”a girl in drag as a girl” och längs shoppinggatan strosar tunna flickor och kvinnor som lajvar döttrar och mödrar, oavsett om de är det eller inte. Emma Cline skildrar performance-konst och fasader med det allvar de har för den som behöver smälta in för att överleva.
Den som tror att karaktärernas brist på ”själ” går ut över spänningen underskattar Clines skicklighet. I en passiv pillerdimma driver Alex runt, mellan swimmingpools, stränder och män (poolerna är centrala; deras temperaturer och areor, loddjup. Skräpet på vattenytorna). Hon deltar, eller försöker delta, i Hamptons-jargongen som fascinerar och tråkar ut henne på samma gång. ”Everyone said it was beautiful out here. How many times could this sentiment be repeated? (…) And who could ever disagree? The place was so beautiful that people didn’t need to do anything (…) Nobody seemed to busy themselves beyond the expected ways: working on their backhand, cooking outdoors, going on a walk before the day got too hot”.
Jag känner igen det från en slumrig eftermiddag jag tillbringade på en mjuk klippa i Torekov tidigare i somras. Med stängda ögon låg jag och lyssnade på vågorna och de logistiska samtalen om golf, morgondopp och krimserier, småpratet vaggade mig till söms. Det är så vilsamt att ha pengar. Men under de blanka ytorna döljer sig hoten, de starka havsströmmarna som kräver ärvd kunskap från generationer tillbaka för att inte dras med i.
”I read ’The Guest’ like I might take lines of cocaine: in small doses inhaled at frequent intervals”, skrev en amerikansk recensent om boken.
Själv slukade jag den som en missbrukare.
