Fastän Sverige är det enda land i undersökningen där medborgarna anser att demokratin fungerar (58 procent) säger 43 procent att utvecklingen går åt fel håll. Vidare anser 44 procent av svenskarna att det krävs radikala förändringar för att förbättra det rådande politiska systemet i vårt land, vilket är mer än de som anser att det är för riskabelt med radikala reformer och som vill se förändring i marginalen (36 procent).
Grundläggande oförenlighet
Även om media gör ett hästjobb för att distrahera oss förblir det som den marxistiska sociologen Antonio Gramsci kallade för ”sunt förnuft” – när merparten av invånarna har enats om att en viss åsikt är det naturliga och tveklöst riktiga – förankrat i verkligheten.
Intuitionen skickar signaler som, om de kanaliseras, skulle kunna leda till revolutionära krav på en demokratisering av ekonomin.
Slutsatserna av undersökningen speglar kärnan i klasskritiken: det finns en grundläggande oförenlighet mellan demokrati och vårt ekonomiska system. Denna oförenlighet ska inte förstås i en ytlig men djupgående mening.
Vi kan förkasta en nyckeltanke i den samtida demokratiska liberalismen: föreställningen att det finns en betydande pluralism i förvaltningen av vår ekonomi. Vid närmare granskning är det tydligt att alla partier som styr oss, oavsett färg, accepterar den kapitalistiska ram i vilken de verkar, och att den politiska bildning som alla går igenom innan de anses regeringsdugliga går ut på att förstå ”ekonomiska behov” och anpassa sig till dem.
Vad kan vara en mer framgångsrik åtgärd än att ha ”återupplivat ekonomin” och få marknadernas förtroende? Det nödvändiga för god förvaltning är att garantera de bästa allmänna förutsättningarna för kapitalackumulation, vilket förutsätter en konstant dos av ekonomisk åtstramning. Valdemokrati stärker därför konsensus för kapitalismens grundvalar, och upprätthåller ett felaktigt intryck av att det finns ett val.
Men även denna typ av demokrati, hur ofarlig den än är, skrämmer de ekonomiska experterna vid makten, som fruktar möjlig folklig inblandning i makroekonomisk förvaltning. Genom litteratur som stadigt har vuxit fram från 1980-talet och framåt har ortodoxa ekonomer fört fram tanken att valdemokratier, i första hand de med proportionell representation, har en inneboende tendens att ackumulera skulder och därför inte är till någon nytta ur ekonomisk synvinkel.
Bland de många exempel som jag kan minnas citerar jag artikeln av professor Vittorio Grilli, ekonomi- och finansminister i Monti-regeringen mellan 2012 och 2013:
”Bristen på finanspolitisk disciplin finns nästan uteslutande i länder som styrs av representativa demokratier.”
Ekonomer har inte helt fel: eftersom kapitalets logik ofta står i motsättning till mänskliga behov, röstar de, när den allmänna opinionen blir medveten om detta, för dem som bäst skyddar de senare.
Höja barriärerna så högt som möjligt för att förhindra att ekonomiska prioriteringar överväldigas av majoritetens vilja.
Balansmål är bara ett exempel
Det institutionella spelet är därför att höja barriärerna så högt som möjligt för att förhindra att ekonomiska prioriteringar överväldigas av majoritetens vilja. De antidemokratiska sigillen sträcker sig från byggandet av ”oberoende” centralbanker, till balansmål för budgeten i konstitutionen, till konstitutionella reformer som syftar till att gynna starkare regeringar och överenskommelser om stabilitetspakter. Den antidemokratiska åtstramningen avslöjar därför en grundläggande sanning i vårt ekonomiska system: för att det ska fungera bäst måste medborgarna uteslutas från ekonomiska beslut.
Den senaste Ipsos-undersökningen indikerar att medborgarna har synat fällan och hoppas på verklig demokratisk förändring.
Clara E Mattei är en italiensk-amerikansk nationalekonom och författare, aktuell med ”Kapitalets ordning" (Verbal förlag).
Översättning: Aleksandra Pogorzelska
