Men den debatt texten gav upphov till handlade mindre om hur man definierar hardcore-punk och mer om att nyhetstorkan tilltagit en smula inför julledigheterna.
Expressen-teologen Joel Halldorf svarade genom att påstå att den ateistiska upplysningen också är en form av ”dyrkan”, men likt en förhoppningsfull frikyrkopastor välkomnade han all ateistisk kritik eftersom den får kyrkan att växa. Häromkvällen drabbade de bägge samman i SVT Aktuellt för att avgöra frågan ”Finns Gud?”, ett spörsmål lika evigt som ”Expressen eller Aftonbladet?”
Men innan de båda kombattanterna tillåts återuppliva någon sorts urvattnad ”Tro och vetande”-debatt så kan vi avbryta diskussionen genom att slå fast en sak.
Nej, ateism är inte en annan form av dyrkan.
Religionen är en ideologi.
Er konflikt står inte mellan en gudsförnekande upplysningstradition och en frikyrklighet som uppfylls av ande. Ni står båda stadigt förankrade i varsin ideologisk strömning som ni frikostigt öser ur när ni skriver era kulturartiklar. Och frågorna ni egentligen diskuterar är politiska.
Den som förstår religionen som ideologi förstår dess föränderliga uttryck utan att behöva fastna i grubblerier om Guds natur.
Då blir det lättare att begripa hur dagens kristendom kan rymma allt från trumpismens messianska högerradikalism till Halldorfs liberala humanism. Eller varför Jesus Kristus och hans förakt för kommersiell verksamhet i tempelsammanhang högtidlighålls med en shoppingorgie som blivit så grotesk att BNP sjunker om den har ett dåligt år. Eller varför islam kan rymma såväl Said Qutbs högerextremism som antikolonial feminism. Eller hur extrema judisk-ortodoxa anti-sionistiska grupper kan omfamna ett Israel-hat som går över gränsen till antisemitism.
Det som i religiösa sammanhang brukar kallas ”hyckleri” kallas i ideologiska sammanhang ”politik”. Och den religiösa ideologin är minst lika politiskt anpassningsbar som en svensk liberal.
Om det stämmer att kristendomen växer i Sverige (jag tillåter mig att tvivla, eftersom alla kyrkor i alla tider ständigt förkunnat att den sovande kristenheten vaknar och går mot seger) är det bara ännu ett tecken på en ideologisk kantring åt höger.
Katolska konvertiter har visserligen alltid varit konservativa, det är därför de söker sig till katolicismens oföränderliga McDonalds-liturgi (var du än befinner dig i världen serverar kyrkan ungefär samma anrättning). Men även svenska kyrkan har pressats åt höger och håller återigen på att förvandlas till en symbol för tradition och nation.
Det är inte bristen på mening i en trasig, kapitalistisk värld som får unga människor att komma till korset, det är en önskan om att hitta en passande estetik till sina konservativa åsikter.
Ur den aspekten är det intressantaste som skrivits om religion på länge Nanna Olasdotter Hallbergs text i Expressen om hur hon tar några trevande steg för att hitta en muslimsk identitet.
Hon har upptäckt den muslimska feminismen och prövar sig fram mellan de konservativa och progressiva strömningar som även ryms inom denna tro. Men hon tvekar av ideologiska skäl. Som skulle hon gå med i ett parti.
En gång i tiden brukade islam fånga den svenska kulturelitens intresse. Ivan Aguéli, Gunnar Ekelöf, Torbjörn Säfve, Eric Hermelin och Sigrid Kahle fascinerades alla av muslimsk teologi, inte sällan av den mystiska sufismen. Ibland handlade det säkert om ren orientalism, men det fanns en nyfikenhet som sedan länge är borta.
Olasdotter Hallberg hittar ett nytt sätt att skriva om den religion som de senaste decennierna enbart utmålats som en samhällsfara.
Det är en välgärning.
Själv kan jag inte komma från tanken att föraktet mot islam gjort att just den religionen börjat utöva en närmast subkulturell lockelse på människor som Olasdotter Hallberg.
Idag finns i alla fall inget som är mindre mainstream än islam.
När jag själv träffat muslimska konvertiter har jag slagits av att de verkar dras till ”umman” av samma antiauktoritära skäl som fick Eric Roséns generation att dras till punken.
Som att de sökte någon sorts hardcore i Koranen.
