”DEN SISTA RIKTIGA FÖRFATTAREN”, skrek en brittisk Mojo-skribent i versaler följt av ett tjugotal honnör-emojis och en kaktus.
”Nordamerikas Shakespeare”, vrålade en av hans kolleger på Facebook.
”Vår tids Hemingway”, hävdade en tredje.
Själv har jag länge betraktat Cormac McCarthy som den apokalyptiska Western-minimalismens Pet Shop Boys.
Eller möjligen en alldeles egen Madonna för läskunniga mansmän.
Ingen annan författare i hans generation och viktklass var så uppenbart imagemedveten, så driven att presentera en utstuderad litterär persona för världen. Eremiten med benhård integritet. Inga intervjuer, inga akademiska extraknäck, inget som får ställa sig i vägen för det hederliga arbetet, själva hantverket. Han utgjorde liksom sitt eget minimalistiskt formgivna skivomslag, för att fortsätta den egentligen osannolika jämförelsen med den teoretiska popduon Pet Shop Boys.
Lika mycket som han var en oemotsägligt skicklig författare var McCarthy en kulturteoretiker som hade finstuderat de dokumenterade mästarna i vikten av att hålla den iscensatta myten intakt. McCarthy lyckades dessutom bibehålla mysteriet under digitaliserings-erans första decennier och hela vägen fram till både eftermäle och gravsten.
McCarthy etablerade sin egen mytologi med kirurgisk precision från så gott som första stund. Stundom i svår ekonomisk motvind men med en okuvlig övertygelse om sin egen briljans; med total kontroll över hantverket.
Och han hade ju förhållandevis rätt. McCarthyrs utmejslat karga språk och det agnostiska förhållandet till skiljetecken saknade motstycke i samtida litteratur. Själv ansåg McCarthy – i en av de ytterst få intervjuer han ändå gav – att Herman Melville och William Faulkner var ”riktig litteratur”. Marcel Proust och Henry James var exempel på motsatsen. ”Jag förstår dem inte, de är bara konstiga”, tyckte McCarthy. Det bestående och milt obekväma intrycket är att han lika gärna hade kunnat kalla dem ”fjolliga”.
Macho-tematiken och alla dessa öknar, berg och snödrivor. Ändlösa vägar. Nekrofiler och armborst. Bibliskt ödesmättade och våldsamt nihilistiska, blodiga fabler av en finkulturell Sam Peckinpah.
Som om han frågade sig om något ens kan kategoriseras som litteratur om det inte är en skalpjägare med trubbig harpun i huvudrollen?
McCarthy, som blev 89 år gammal, ärvde till och med tidigt i sin karriär William Faulkners förläggare. Jag vet inte om det ingick i hans imagebyggande eller om det blott var ett sammanträffande. Men retroaktivt framstår det som ännu en genomtänkt byggkloss, en detalj men en oundviklig sådan.
McCarthys enda biografiska anomali är hans korta äktenskap med en brittisk sångerska och lättunderhållare, Anne DeLisle, i slutet av 1960-talet som dessutom fick honom att flytta till Ibiza.
Man tycker ju liksom inte om Cormac McCarthy – snarare är man hänförd, häpen, imponerad.
Jag är ledsen om det kanske verkar som om jag ironiserar över McCarthys livsverk. Det är inte meningen. Jag är bara genuint fascinerad av imagebyggande i alla konstnärliga sammanhang. Och hur vi tar detta för givet i vissa konstyttringar men väljer att blunda för det i andra.
McCarthys romaner – i synnerhet ”Blood Meridian” från 1985 och 1990-talets ”Gräns-trilogi” är oklanderliga, till och med perfekta, och, ja, tveklöst viktiga verk. Moderna grekiska tragedier i cowboyhatt med en morbid humor – och knappt skönjbara glimtar av empati och mänsklighet – innan ännu en annalkande storm drar in och krossar allt i dess väg.
