Den första akademiskandalen jag själv minns är just prisutdelningen 1974. Fler kom med åren, men just för tillfället är det lugnt i Börshuset. Lugnt och tråkigt precis som det bör vara.
Men så har det plötsligt gått ett halvsekel, och Akademien lättar lite på sekretessen från 1974.
Utan så mycket tanke på den saken, vad jag tror, har offentligheten det senaste året förberetts med en SVT-dokumentär om pristagarna och en väldig biografi av Johan Svedjedal om Harry Martinson. Eyvind Johnson har inte fått någon biograf ännu. Jag hoppas den kommer och Johan Svedjedal får mer än gärna skriva den.
Vad är nytt i Akademiens femtio år gamla papper? Inga sensationer vad jag kan förstå enligt pressmeddelandena och artikeln om släppt akademisekretess av Kaj Schueler i Svenska Dagbladet. Han är en mästare på exakt femtio år gamla gräv... Man kan lägga ihop uppgifterna med vad Johan Svedjedal visste när han skrev ”Min egen elds kurir”, 2023.
1974 hade båda författarna passerat 70-årsdagen, men de visste inte att de båda publicerat sina sista böcker året innan. De räknas till proletärlitteraturen vilket borde leda till viss eftertanke. Hur definierar man en proletärförfattare? Ursprung? Bildningsgång? Livserfarenheter? Ideologisk hemvist?
Fram mot Nobelpriset kunde Bo Strömstedt i Expressen tala om ”konservativ insändarkverulans”
Det blir krångligt för båda två.
Harry Martinson föddes i en medelklass på dekis och förvandlades till proletär i en ungdom som sockenbarn, sjöman och diversearbetare – kanske lite mindre sjöman än vad vi föreställer oss. Han blev världsnomad och naturmänniska.
Han var frivillig i finska vinterkriget och blev alltmer civilisationskritisk på ett sätt som var folkhemsvänstern ganska främmande. Fram mot Nobelpriset kunde Bo Strömstedt i Expressen tala om ”konservativ insändarkverulans”. Naturvård var en gång i världen en borgerlig paradgren. I författarkåren representerades den av folk som Sten Selander. Förtecknen har skiftat, milt sagt. Den ”gnällige” Martinson håller på att bli hjälte i miljörörelsen.
Eyvind Johnson var autodidakt precis som Martinson. Han har skildrat sin arbetarungdom i ”Romanen om Olof”, en av de stora självbiografiska romanerna. Men han gjorde sig till europeisk intellektuell redan under 20-talet.
Också han ställde upp för Finlands sak 1939, och i de tre väldiga romanerna om Krilon gjorde han antifascistisk tjänst på det enda sätt en författare kan – genom att skriva. Efter kriget kritiserade han ”tredje ståndpunkten” och tog stadig ställning mot Stalins Sovjet.
Inte alla svenska vänsterintellektuella gjorde som han.
Vi har alltså två exempel på att begreppet ”proletärförfattare” borde lämnas in på renovering. Jag ser dem hellre för vad de var: två av de bästa och viktigaste författarna i svenskt 1900-tal. Väl värda Nobelpris.
Men här fanns problemen. Båda satt ju i Svenska akademien. Som delat ut alldeles för många Nobelpris till svenska författare. Skandalen kom sig av att Akademien inte insåg sprängkraften i dessa fakta. Eftersom De aderton läckte som ett såll (sållet brukade heta Artur Lundkvist) kom de elaka tidningsartiklarna redan före tillkännagivandet. Sven Delblanc var grymmast – och där försvann väl hans egna chanser att bli invald (vilket han borde blivit om världen varit rätt funtad).
Det fanns opposition också inom Akademien. Artur Lundkvist och kanske Lars Forssell hade invändningar, men de höll tyst om saken.
Olof Lagercrantz skrev om ”ett litet återfall i nationalism och provinsialism”
Akademien var decimerad 1974. Tre ledamöter hade nyss dött. Martinson och Johnson kunde inte delta i omröstningen. Ett par var troligen frånvarande. Kanske bara elva ledamöter deltog i beslutet. De valde bort ett dubbelpris till Nadine Gordimer och Doris Lessing samt ett singelpris till Saul Bellow. Alla tre fick ju senare.
Därtill hade Alexander Solzjenitsyn kastats ut ur Sovjet och skulle komma till Stockholm för att ta emot sitt pris från 1972. Man trodde väl att ryssen skulle ge medieskugga åt de två svenskarna. Men så blev det ju inte.
Anklagelserna om korruption kom som ett brev på posten. Olof Lagercrantz skrev om ”ett litet återfall i nationalism och provinsialism”. Andra var betydligt grymmare, och pristagarna tog mycket illa vid sig. För Martinsons del kan händelserna 1974 ha bidragit till att han tog sitt liv några år senare.
Man måste dock minnas att ganska få ifrågasatte pristagarnas litterära kvaliteter i offentligheten. Det var omedvetenheten och den moraliska blindheten hos Akademien som kollektiv som lyftes fram. Och så är det fortfarande för den allmänhet som ännu bekymrar sig om böcker.
Verk av båda kan hamna i den kulturkanon som ingen vill ha utom regeringen.
