Men vi är några som kommer ihåg.
Kriminalserier var synonymt med ”Remington steele” och ”Kommissarie Morse”och Bill Cosby fick predika moral till massorna på bästa sändningstid.
Men plötsligt kom en avantgardistisk filmmakare från Montana och dekonstruerade allt vi visste om kriminalberättelser till småsmulor.
Det var onekligen en märklig syn.
Ett gäng unga vackra high school-skådespelare och groteska buskiskaraktärer syltades långsamt in i en konspiratorisk kriminalhistoria vars intriger bara vindlade vidare i ändlösa korridorer, till synes helt utan slut.
Demoniska världar öppnade sig mitt i den amerikanska småstaden och flätades samman med europeisk noir-ikonografi.
Det är svårt att förklara idag, men de flesta som såg den när den kom insåg plötsligt att en annan värld är möjlig.
I alla fall inom tv.
90-talet hade öppnat sina dörrar.
David Lynchs och Mark Frosts tv-serie var så revolutionerande att den till och med motarbetades av det egna tv-bolaget. Lynch ville egentligen aldrig avslöja vem som mördat seriens centralgestalt Laura Palmer men pressades till slut av cheferna på ABC att skriva en upplösning på det komplicerade dramat.
Det hela blev någon sorts kompromiss. Visst blev Leland Palmer syndabocken, eller ska man säga Bob? Alltså egentligen Cooper? Ingenting var egentligen glasklart.
Själv var Lynch rasande över tv-chefernas konformism och vägrade ens titta på de sista avsnitten av serien.
Trots det mesiga slutet skulle hans uppluckrade detektivberättelse ta tv-världen med storm. Efterföljarna blev många, och de kom snabbt. ”X-Files” (1993–2002), ”Riget ”(1994–1997) och ”Lost” (2004–2010) vars invecklade mysterier inte heller nådde några begripliga slut, var på många sätt direkta kopior.
Även om Twin peaks blev startpunkten för hela den moderna tv-serien var den osannolikt nog bara en av David Lynchs många triumfer i karriären.
Han slog igenom som 31-åring med den svart-vita sensationen ”Eraserhead” (1977). En film så hipp och visuellt slagkraftig att Robert Smith i The Cure genast kopierade huvudpersonens frisyr. Soundtracket varvade hemgjorda gnisselljud med Fats Waller spelad på kyrkorgel. Det unga Hollywood föll i hans knä.
Bara tio år efter att han rörde en filmkamera första gången var David Lynchs alla signum på plats: Den absurt befriande humorn, det närmast patologiska intresset för popkultur-framkallad ångest och en skopa amerikanskt våld.
Huvudrollsinnehavaren, den blide Jack Nance, skulle medverka i alla Lynch kommande filmer fram till sin död utanför en donut-butik 1996.
Den unge Lynch spottade ur sig en serie häpnadsväckande filmer. I den överdrivet sentimentala ”Elefantmannen” skildrade han forna tiders brittisk arbetarklass som de smutsigaste avskum jorden producerat. En typ av brutal, social ironi som han skulle förfina genom åren.
Men bakom det som vissa uppfattade som cynism dolde sig en stor humanist. Ett bra bevis är den makalösa serie intervjuer med vanliga amerikaner han gjorde i webbserien ”The interview project” (2009).
Själv var han länge notoriskt otydlig med sina politiska sympatier ända tills han under Trump-valet 2016 avslöjade att han stödde Bernie Sanders.
Framförallt skulle han bli den som införde postmoderna litterära grepp i den breda mainstreamfilmen: illusionsbrott, ständiga citat ur popkulturhistorien och en konsekvent anti-dramaturgi. Här fick inga frågor svar, inga berättelser gick i mål och egentligen ingen karaktär var trovärdig. Alla miljöer var bara nostalgiska fantasier.
Men skådespelarna överträffade varandra för att fylla hans tablåer med kött och blod och Dennis Hoppers syrgasscen i ”Blue velvet”, Nicolas Cages Elvis-imitationer i ”Wild at heart” och de totala noir-stämningarna i ”Mullholland drive” och ”Lost higway” stannar kvar hos de som sett dem.
Men tiden skulle springa ifrån David Lynch.
Under 10-talet började han göra absurda Youtubevideos där han kokade quinoa, läste väderrapporten och beklagade sig över Hollywood-imperiets undergång. Han gjorde sig en karriär som målare och ställde ut på prestigefyllda gallerier som Fondation Cartier i Paris. Han gjorde musik. Bland annat ett samarbete med Lykke Li som kanske var mer än nödvändigt atmosfäriskt.
Så småningom började han inse att han aldrig skulle få göra en riktig långfilm igen.
När så Twin peaks gjorde comeback på Showtime och HBO år 2017 rådde det inte längre några tvivel om vad David Lynch egentligen var. Han var ingen berättare eller dramatiker utan en bildkonstnär som krävde av sin publik att de närmade sig hans verk just som bildkonst.
”Twin peaks: The return” skulle bli ett testamente.
Och kanske den största triumfen av dem alla.
Lynch målade med hela sin bildrepertoar, genomdränkt i amerikansk populärkultur och visade hur gränslös han kunde vara som bild- och ljudkonstnär. Skådespelaren Kyle MacLachlan som Lynch nästan älskade mer än han älskade art deco-interiörer, fick göra Buster Keaton-artade sketcher i avsnitt efter avsnitt. Det var mörkare, mer komplext, mer experimentellt än förr. Bitvis rent hallucinatioriskt. Ibland undrade man om det ens fanns något manus eller någon sammanhållande idé. Det var en konstvideo-installation som av misstag råkat hamna på en streamingtjänst.
Framförallt var det postmodernt. Hans imperium av bilder som ständigt reflekterade varandra blev äntligen färdigt.
Men ”Twin peaks – The return” var så klart en anomali i Netflix-samhället. En omöjlighet i en tid när tv-drama består av en färdig dramaturgisk mall som fylls med lite olika content och läggs ner efter en säsong. Tittarnas fascination hade övergått i oförståelse. De upprördes över att historien inte var begriplig.
Serien avslutas med att Laura Palmer vrålar i skräck och en förvirrad Kyle MacLachlan utbrister: ”What year is this?”
Svaret är troligen 1989.
I alla fall någon gång strax innan David Lynch öppnade tv-mediets mentala dörrar på vid gavel.
Vi får vara tacksamma över den visuella frihet vi fick uppleva under David Lynchs konstnärskap.
Under torsdagskvällen meddelade hans familj på Facebook att han gått ur tiden, 78 år gammal. Självklart med ett ironiskt skämt om donuts och ett citat från hans väderrapporter på Youtube.
