Som alltid när en budget presenteras var ekonomijournalisterna strax framme med analyserna om ”vinnare” och ”förlorare” i budgeten, och som vanligt med ett strikt privatekonomiskt plånboksperspektiv – att vi får mellan 200 och 700 kronor mer i handen, lite beroende på ålder, och att vi kan använda RUT-avdraget i lite större utsträckning.

Det är på ett sätt en lättbegriplig journalistisk prioritering, men den osynliggör mer än vad den synliggör.

Förutom eftergifterna till Sverigedemokraterna fortsätter nämligen borgerligheten på en redan inslagen och förutsägbar väg – ett slags krigföring mot två tredjedelssamhällets redan marginaliserade tredjedel: långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna, bostadssökande, nyanlända.

Helt utan tvivel kommer också det som kallas för välfärdens kärna – skola, vård och omsorg – att få känna av effekterna när det nya jobbskatteavdraget och den höjda brytpunkten för statlig skatt kommer, trots löften om extra pengar till landsting och kommuner år 2019. Om inte annat blir det status quo när underskott ska täckas.

Här är problemet med att prata ”plånbok”: Räcker ”medelklassens” 200-700 extra i fickan till att kompensera ontet i magen när vi lämnar barnet till en underbemannad förskola eller skola? Vår vanmakt när vi står inför fem olika entreprenörsbolag som kommer att tävla om att vårda gamla släktingar till lägsta möjliga pris? (Och antagligen högsta möjliga personalomsättning.) Och hur värderar man ens den samlade kunskap som slås sönder när etablerade verksamheter tvingas lägga ner eller omorganisera på grund av ”effektiviseringar”?

Avhjälps rädslan för en stigande ränta efter att vi tvingades köpa vår egen bostad när tillräckliga hyresbostäder inte fanns?

Och hur rädda ska vi egentligen behöva vara för utmattning, uppsägning, sjukdom, ålderdom? Väldigt rädda, med tanke på inkomstbortfallet och de bortre parenteser som allianspartierna nu vill återinföra. Bäst att köpa en försäkring. Hur långt räckte de där extra hundralapparna i plånboken nu då?

De som har pengar har redan börjat staka ut terrängen för hur de kan komma runt hålen i välfärden. De köper försäkringar för att kunna gå före i sjukvårdskön om en allvarlig diagnos kommer, eller vänder sig till helt privata bolag för en läkarscreening. De skriver in sig på äldreboenden där man får inbyggt kisslarm i sängen och högre bemanning mot en extra slant i månaden. De ser till att placera barnen i rätt kö från början och att en RUT-arbetare hämtar dem tidigare.

Det är inte så konstigt att den delen av befolkningen väljer borgerliga partier – eftersom de inte är lika beroende av välfärden. Men höginkomsttagarna utgör bara en liten del av den väljarkår som valde bort tryggheten. Och här finns en möjlig svekdebatt i antågande: SD må samtycka till mycket i den borgerliga politiken. Men många av deras väljare har inte gett dem mandatet att skära ned på underprivilegierade, vita, svensktalande personer, vilket de antagligen kommer att tvingas till framöver när skattesänkningarna väl ska finansieras. ”Vinnarna” på budgeten kommer att visa sig vara långt färre än påstått.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.